En mamma tar med sina tre döttrar på semester och det som börjar som något hyfsat harmoniskt urartar snabbt. Platsen hon tagit barnen till är nämligen samma som hennes älskare Sören befinner sig på och snart står inte döttrarna i fokus länge. Det är mellandottern Kornelia som berättar om resan och även om hon ser allt, så får hon inte alltid ihop vad det är som verkligen händer. Sveken är för många och för smärtsamma. Frustrationen för stor. Samtidigt öppnar mammans frånvaro för äventyr Kornelia inte trodde var möjliga. Hon följer med storasyster Sabina ut i natten och är inte längre tolv, utan en ung kvinna som drömmer om kärlek. Sabina gör mer än att drömma och försvinner bort med en bartender. Kornelia blir ensam med lillasyster Isabella.
Vi röstar om vi saknar mamma är Nina Pascoals debut och det är en ganska bra sådan. Jag tycker om språket och berättelsen har ett driv som gör den lätt att läsa. Barnperspektivet är också ovanligt trovärdigt, men nackdelen med det är att de saker Kornelia inte riktigt förstår inte heller får någon förklaring. Det finns väldigt mycket som behöver tolkas av läsaren och ibland blir tomrummet lite för stort. Jag tycker ändå om berättelsen om en trasig familj som försöker leka lycklig familj på semestern. Det går onekligen sådär och vad mamman egentligen gör när hon försvinner förblir oklart. Sören är hon i alla fall inte med, då hon trott att han ska ta hand om barnen. En märklig sak att kräva av någon som inte har något ansvar alls för dem.
Nina Pascoals bok är en ganska typisk debut. Den personliga stilen finns där, men är ännu något vag och berättelsen är lite för spretig. Däremot tror jag att det här kan bli en författare att räkna med i framtiden och jag hoppas att hon skriver mer. Skildringen av tolvåringens syn på världen och hur hon på samma gång är nästan vuxen och väldigt liten är skickligt gjord.
Om boken
Vi röstar om vi saknar mamma av Nina Pascoal, Albert Bonniers Förlag, (2021), 276 sidor