Att segra är banalt

Senast jag satte en femma i betyg var i augusti då jag läste Den stora utställningen av Marie Hermanson. Det händer ungefär en handfull gånger per år att jag letar fram det högsta betyget. När det kommer till Att segra är banalt av Johanna Frändén och Carl Johan De Geer är det tveklöst så att det inte finns något annat sätt att bedöma den än med en femma. Jag ska förklara varför, men först en beskrivning av boken.

För drygt tio år sedan tävlade Johanna Frändén och Carl Johan De Geer i På spåret. De blev vänner och har haft kontakt sedan dess. Under våren 2021, mitt i coronapandemin, började de att brevväxla och tanken var att breven skulle bli en bok. Frändén befinner sig i Paris och De Geer i Stockholm. De skriver om världen runt dem, men också om kultur och fotboll. Den magiska helhet som bildas när två helt olika personer samtalar om vitt skilda ämnen är av sällan skådat slag. De Geer skriver om fotboll, Frändén om konst och självklart tvärtom. Alltid med en blick som ger nya perspektiv. Nuet spelar stor roll, men vi får också en historisk bakgrund om de två skribenterna, som när de diskuterar Vita havet på Konstfack och det blir tydligt hur dåtidens protest mot överheten nu tolkas som något helt annat. Spännande är det också att få ta del av den franska byråkratin och hur svårt det kan vara att leva helt isolerat. För isolerade är de både Frändén och De Geer, men på helt olika sätt.

Jag lyssnade på Att segra är banalt och det rekommenderar jag verkligen. Märkligt egentligen då jag inte gillar ljudböcker, men när författarna själva läser blir det som att det är jag som får breven. Ibland vill jag svara själv, kommentera deras tankar och ge mig in i debatten. Men mest av allt njuter jag av att få ta del i deras intressanta funderingar kring vitt skilda saker. Associationerna är inte sällan imponerande och jag längtar efter att få lyssna vidare. Vad det är som gör boken så bra? Jag gillar inte brevromaner. Formen är svår och innehållet blir lätt fragmentariskt. I Att segra är banalt flyter dock innehållet fram, backar tillbaka några gånger, hittar nya vägar framåt och det är så briljant skrivet att jag inte kan sluta imponeras. Nackdelen med en ljudbok är att det är svårt att gå tillbaka och därför lånade jag också ett fysiskt exemplar på biblioteket för att kunna läsa om vissa delar. Jag behöver nog köpa ett eget exemplar, för det här är en bok att återkomma till. Tankarna går till Bodil Malmstens loggböcker, kanske på grund av den franska byråkratin, men framför allt för det knivskarpa intellektuella samtalet som verkligen berör. Kan man hoppas på fler böcker av duon Frändén och De Geer? Det hoppas jag verkligen.

Om boken

Att segra är banalt av Johanna Frändén och Carl Johan De Geer, Kaunitz-Olsson, (2021), 230 sidor