Ibland står fördomar i vägen för en bra bok och så var fallet med Polcirkeln av Liza Marklund. Även om jag tyckte om hennes tidiga böcker som Sprängaren har jag inte läst något av henne på länge och hade helt ärligt inga direkta planer på att göra det heller. Men så kom senaste boken Polcirkeln och jag läste inlägg efter inlägg om hur bra den var. När jag nu ägnar tid åt att läsa ikapp böcker jag missat under 2021 var den därför ett givet val.
Marklund tar oss med till den lilla staden Stenträsk i Norrbotten där vi i två tidsplan får följa några kvinnor som under sin skoltid under 70-talet var vänner och från årskurs 7 hade en bokcirkel kallad Polcirkeln. De fem träffades när de började ettan och redan dessförinnan kände Birgitta, Susanne och Agneta varandra. Att kalla dem vänner är kanske en överdrift egentligen, för även om de är starkt sammanflätade är deras förhållande minst sagt komplicerat. Ju mer vi får veta om dem, desto tydligare blir det att det funnits mycket under ytan.
De fem medlemmarna i Polcirkeln har olika syn på litteratur och turas om att välja bok. De ses en dag i veckan på biblioteket och turas om att skriva protokoll. Carina är den som läser mest och det är när de diskuterar hennes bokval Lolita som vi träffar cirkeln för första gången. En bok som hon menar är en stor klassiker, men som Birgitta kallar för en skitbok. Susanne försöker medla, men i diskussionen blir det tydligt att det finns en spricka mellan vännerna som inte bara handlar om litteratur. Just de litterära diskussionerna ger dock ett extra perspektiv till bokens handling och jag tycker mycket om dem.
Handlingen förflyttar sig 40 år framåt till fredagen den 20 december 2019 då en död kvinna hittas i fundamentet till en bro över Piteälven. Kroppen är utan huvud, men det står klart att den tillhör Sofia Hellsten som varit försvunnen i 40 år. Sofia var dotter till kommunalrådet och dessutom en av medlemmarna i Polcirkeln. Sommaren 1980 försvann hon spårlöst och nu står det klart att hon bragts om livet. Den lokala polisen Wiking, som alla tjejer var kära i förr, är den som ansvarar för utredningen. Hos polisen arbetar också Carina som är receptionist och dessutom aktiv SD-politiker. Hon får ses som bokens huvudperson, för även om de andra flickorna finns med på ett hörn är det främst Carinas perspektiv vi får.
Det som gör Polcirkeln så bra är att Liza Marklund lyckas skriva fram både trovärdiga miljöer och karaktärer. Att skriva om bardomens Norrbotten och även placera en del av berättelsen vid tiden för den egna ungdomen är ett smart drag. Detaljerna är många och bidrar till trovärdigheten. Extra roligt är det att Polcirkeln är första delen i en planerad trilogi. Polisen Wiking som fick stå i bakgrunden kanske får ta ett steg fram då, men jag tycker nog egentligen att såväl Carina som Susanne är mer intressanta karaktärer. Dem vill jag gärna läsa mer om.
Om boken
Polcirkeln av Liza Marklund, Piratförlaget, (2021), 375 sidor
en välskriven tidsresa, lätt att känna igen sig
Det kändes verkligen 80-tal, även om det var en aning för tidigt för att jag ska ha annat än barnminnen.
Tyckte också den var riktigt bra och ser fram emot fortsättningen!
Det ska bli spännande att följa karaktärerna! Hoppas att många av dem finns med även framöver.
Har aldrig läst Marklund och aldrig längtat efter det heller, men just den där har jag nersparad på Storytel och vill faktiskt läsa. Omslaget är ju så snyggt också 🙂
Mycket snyggt omslag! Har inte läst mer än de två eller tre första böckerna om Annika Bengtzon och sedan aldrig känt någon längtan efter fler, men den här var något helt annat!