I veckan har det varit Alla hjärtans dag, något som inte firas i det här hushållet. Däremot var det en stor dag igår. Då firade vi att det var 25 år sedan jag och maken blev ett par och idag drar vi på hotell och firar lite mer. Veckans topplista handlar den här veckan om äktenskap. Inte om den första förälskelsen, inte heller om det bittra slutet, utan om vardagen och livet. Sådana böcker visade det sig vara rätt svårt att hitta.
Att segra är banalt av Johanna Frändén och Carl Johan De Geer är inte primärt en bok om äktenskap, men jag tycker så mycket om hur Carl Johan De Geer beskriver sitt långa liv tillsammans med Marianne. Han beskriver även sin före detta fru Marie-Louise Ekman på ett respektfullt och fint sätt.
Hamnet av Maggie O’Farrell handlar om William Shakespeare och hans fru. En kärlekshistoria som beskrivs som passionerad, men också ett äktenskap där vardagen allt för ofta tillbringades på varsitt håll. Kärleken fanns där ändå, i alla fall som O’Farrell beskriver det.
I serien om Kerstin av Helena Hedlund och Katarina Strömgård som inleds med Det fina med Kerstin beskrivs ett ganska harmoniskt äktenskap. Inte helt utan slitningar, för vilka sådana äktenskap finns, utan snarare ett förhållande mellan två personer som fortfarande är individer.
Ett ganska ovanligt sätt att hitta tillbaka till varandra beskrivs i En annan Alice av Liane Moriarty. Huvudpersonen Alice råkar ut för en olycka och glömmer de senaste tio åren. Hon tror att hon är 29 och förälskad i sin man, men är istället 39 och irriterad på allt.
Foursome av Jane Fallon handlar om två par där ett separerar och Daniel och Rebecca får symbolisera det stabil äktenskapet. Ett äktenskap som trots vissa hinder håller. Fallon är bra på att beskriva relationer och här lyckas hon blanda humor och allvar.
Det ämne du lyfter här, det vardagliga livet i ett harmoniskt och kanske till och med lyckligt äktenskap som rullar på genom åren, var onekligen svårt att hitta skönlitterärt gestaltat. Och när jag väl kommer ihåg beskrivningar av lyckliga äktenskap i romaner så verkar inte sällan dessa utgå ifrån situationen att den ena parten har avlidit eller på annat sätt inte längre är kontaktbar: Den kvarlevande ser tillbaka på parets lyckliga liv. Just det temat är ju inte så ovanligt. Det senaste jag läste i den genren var Colm Toibins imponerande roman Nora Webster. Kanske är det helt enkelt så att det konfliktfria, vardagsinpackade, kontinuerliga, meningsskapande givandet och tagandet i en balanserad kärleksrelation inte är det första som triggar vare sig den konstnärliga fantasin eller en gestaltande kreativitet. Om man nu skulle leva i en sådan relation så kanske det räcker med just det – att leva i den – och så kan man ju skriva om nåt annat!
Du har rätt i att ett ganska vanligt och vardagligt liv är svårt att skildra i en roman. Någon sorts konflikt behövs för att få driv. En rad från en dikt av Per Wästberg ringer i bakhuvudet ”mycket att leva i, lite att skriva om” apropå ett lyckligt förhållande.
Snygg formulering av Wästberg (men samtidigt konfunderande med tanke på Johanna Ekströms bok om samma familjeliv).
Det här är från samlingen Förtöjningar som kom 1995, så en annan kärlek än Margareta Ekström.