”Till min kropp Förlåt”, så lyder dedikationen i inledningen av Charlotte Cederlunds bok Så jävla operfekt. En bok om kroppar och hur vi har en tendens att alltid se dem som fula oavsett hur de ser ut. Huvudpersonen Emma gör allt för att dölja sin kropp. Hon känner sig ful och fet, något som inte blir bättre av att hon omges av perfekta tjejer och killar som i alla lägen kommenterar alla tjejers kroppar. Värst av tjejerna är Shirin och Ida. De är inte bara smala, snygga och perfekta, utan också väldigt otrevliga. Dessutom har de börjat umgås med Clara, som tidigare var Emmas bästa vän. Nu har Clara slutat hänga i stallet och Emma är helt ensam.
Det är dags att rösta fram klassens representanter till luciatåget, men det är bara en formalitet. För Shirin och Ida är det självklart att de ska vara med. Så får Emma ett infall och anmäler sig som frivillig och när hon blir en del av luciatruppen händer något både med henne och andra. En sak som fick henne att våga var de rosa lappar som börjar spridas på skolan med budskap som ”Du är bra som du är”. Emma inspireras också av Jamila som inte heller passar in, men som väljer att säga ifrån istället för att försöka gömma sig.
När jag tittar tillbaka på gamla foton ser jag en helt vanlig tjej. Det är svårt att förstå hur hon kunde se sig själv som tjock och ful. Nu inser jag att hon snarare var väldigt smal, även om det självklart inte har någon betydelse. Poängen är att ingen är nöjd. Ingen kommer undan utseendepressen. Alla påverkas av den. Så jävla operfekt visar det och den visar också att det kan bli bättre om tjejer faktiskt slutar kritisera varandra. Nu behöver killarna ändra sig också, men någon slags lojalitet mellan tjejer vore definitivt önskvärd. Det är ett budskap som finns i Charlotte Cederlunds bok. Tankarna går till Moxie av Jennifer Mathieu och jag gillar verkligen hur Cederlund låter Emma ta kontroll över sin egen situation.
Om boken
Så jävla operfekt av Charlotte Cederlund, Bokförlaget Opal , (2021), 12-15 år, 240 sidor