En av de saker som jag tycker nästan mest om med att vara lärare i svenska är att få ta del av mina elevers tankar och då främst kring litteratur. Igår och idag har jag lyssnat på inspelade gruppsamtal om boken Vad gör man inte av Maja Hjertzell. Det är andra gången jag läser boken tillsammans med elever i helklass och det är verkligen en perfekt undervisningsbok. Tunn, men väldigt innehållsrik och faktiskt ganska komplicerad. Mycket står skrivet mellan raderna och även om den är lättläst finns en massa att tolka. Inledningsvis gjorde vi det tillsammans och samlade detaljer, ledtrådar och annat viktigt på tavlan. Bokens fyra syskon får ta olika mycket plats och vissa perspektiv saknas helt, vilket är något som eleverna brukar reagera på. En fråga de får diskutera i det slutsamtal jag lyssnar på nu är huruvida någon mer karaktär borde få ett kapitel till och där brukar både systern Leah, som inte är med mer än på avstånd, men även syskonens mamma och mormor.
Det som gör ett samtal kring litteratur riktigt bra är när eleverna stannar i texten och verkligen diskuterar det de läst och inte fastnar i ett tomt tyckande. Många hävdar att undervisningen handlar mer om att tolka och analysera än att verkligen läsa och iaktta, men det går verkligen att lära elever att läsa på ett sätt som gör att de lägger märke till detaljer. Ofta brukar jag be dem samla citat och samtala utifrån dem, vilket gör att de hamnar i texten och inte bortom den. Sedan är det självklart inte förbjudet att dra paralleller till sitt eget liv, men karaktärernas agerande är det centrala.
Att inleda läsningen av en bok kan ibland vara rätt tufft idag när få elever läser frivilligt och många tycker att det är riktigt jobbigt. Jag är dock av åsikten att ska något göras ska det göras ordentligt och då är en gemensam bok att föredra. När eleverna lärt sig att läsa på ett medvetet sätt får de istället läsa böcker i mindre grupper, men att låta elever läsa en bok som ingen annan i klassen läser ger inte samma kvalitet på undervisningen. Däremot kan fokus vara en genre, som t.ex. dystopi, och då kan eleverna få välja mer fritt och leta genretypiska drag.
Men åter till samtalen kring det lästa. Det tar tid att lyssna och många gånger drar jag mig därför för att spela in och lyssna. Samtidigt tog de samtal jag nu lyssnat igenom totalt knappt fyra timmar och sanningen är att det hade tagit ännu längre tid att läsa en hög texter. Den information jag får kring elevernas förståelse av det lästa är också betydligt större när jag lyssnar till dem. Det går inte att smita och det räcker inte att läsa innantill. Däremot får de alltid frågorna innan för att kunna förbereda sig och det ger de mer osäkra en chans att kunna delta.
Något som slog mig när jag lyssnade på samtalen om just Hjertzells bok var hur mycket karaktärerna engagerar eleverna. De som inledningsvis var ganska platta och stereotypa, utvecklades under läsningen till komplexa karaktärer som nästan blir riktiga människor av kött och blod. Få böcker ger så textnära samtal av god kvalitet. Den här läraren blev riktigt nöjd när eleverna under samtalet bläddrade i boken för att hitta det perfekta citatet och dessutom tydligt använder formuleringar från texten som visar att de läst på ett bra sätt. Extra kul är också att flera nämner att de berättar att de diskuterat boken på bussen och på raster.
Just nu vilar jag i känslan av att mina elever faktiskt är riktigt duktiga på att diskutera och analysera det de läst. Förhoppningsvis har jag någonting med det att göra. Imorgon kommer jag säkert att tvivla igen, för sådant är läraryrket.
Photo by Alexis Brown on Unsplash
Det måste vara en dröm att ha dig som lärare.
Det tror jag inte, men ibland kanske det funkar hyfsat.