I en annan klass

Det finns få journalister som skriver så bra om skolan som Emma Leijnse på Sydsvenskan. Nu har jag också läst boken I en annan klass: Ett reportage om skillnaderna i den svenska skolan och det är en bok som väldigt många borde läsa. Den ojämlika skola som Leijnse beskriver handlar inte om ett enstaka fall, utan om ett systematiskt fel där en orättvis fördelning av pengar gör att vissa elevers utbildning helt enkelt offras. Det som blir tydligt efter att ha läst boken är dock att det inte bara handlar om pengar, utan är mer komplext än så. Barn i vissa delar av vårt land får en sämre utbildning och därmed en sämre start i livet och sämre möjligheter att skapa ett bra liv. Det är en negativ spiral som jag helt ärligt inte förstår hur vi ska kunna vända. Klart är att inga politiker har förslag som på riktigt gör skillnad. Det är inte mobilförbud eller ens digitala nationella prov som skolan behöver, utan så mycket mer. En början kan vara att se över det djupt orättvisa fördelningssystem vi har idag, där friskolor som har ett mindre ansvar får ersättning i paritet med kommunala skolor, trots att de senare måste ta emot alla elever. Just det kommunala utbudsansvaret ligger och puttrar i bakgrunden, men skälen till att det kan bli så stor skillnad mellan två skolor som Emma Leijnse beskriver är många och även om jag tycker mig ha hyfsad koll på situationen, blev det smärtsamt tydligt när alla orättvisor beskrevs på ett konkret sätt.

Emma Leijnse följer två klasser under deras mellanstadietid. En klass i ett välbärgat område i Lund, där föräldrarna i många fall är akademiker och äger sina bostäder. Ett område dit människor vill flytta, men få har råd att bo i. Den andra klassen ligger i ett område där de flesta bor i hyreslägenhet, en majoritet är nyanlända och många arbetslösa. Ett område att lämna så snart det går. Det finns en mängd forskning som visar att den enskilt viktigaste orsaken till hur det går för ett barn i skolan är föräldrarnas utbildningsnivå. Antal år i landet har självklart också betydelse, men föräldrarnas utbildningsnivå är mycket viktigare. Därmed inte sagt att det är kört för barn med föräldrar som saknar utbildning, men i kombination med en rörig skolmiljö blir det inte så bra. Märk väl att det inte handlar om att barnen i sig är sämre eller stökigare på en skola än den andra, men deras förutsättningar att lyckas i skolan är även på gruppnivå helt olika.

I skolan i Lund är lärarna behöriga och de stannar på arbetsplatsen. Troligen för att miljön är stabil och de uppfattar att de kan göra ett bra jobb. Till skolan i Malmö är det svårt att locka lärare. Skolan har en lägre andel behörig personal och vid varje terminsstart har ett gäng lärare bytts ut. Det här är alltså inte bara ett bostadsområde som man flyr ifrån, vilket märks på den höga omsättningen av elever, utan också en skola som inte är en bra arbetsplats. Det räcker inte att en lärare som väljer att arbeta i ett utsatt område får högre lön, de behöver också ha en arbetsmiljö som är bra och ett uppdrag som är möjligt att klara. När klasserna är stora, de behöriga kollegorna få och elevgruppen instabil blir det tufft att vara lärare. De behöriga slutar, de duktiga eleverna byter skola och kvar finns kaos. Kommunen kan inte ens höja skolpengen för en enskild skola, då det betyder att alla andra skolor, oavsett behov måste få samma höjning.

Oändliga är det antal citat jag markerat i I en annan klass under läsningen. Viktig, men också tyvärr rätt nattsvart läsning. Debatten kommer aldrig så här långt. Den stannar vid mobiler och valfrihet. Som alltid är frågan vems valfrihet, men det Emma Leijnse gör tydligt är att allt inte kan lösas genom att förbjuda friskolors vinstuttag. De skolor hon beskriver är båda kommunala och ligger några mil ifrån varandra, men den miljö elever och personal på de båda skolorna möter är så olika att det faktiskt är svårt att ta in. Jag visste att det var illa, men det här är så illa att väldigt många politiker borde skämmas. Titeln I en annan klass blir också en fundering som handlar om vad som hade hänt med vissa elever om de faktiskt gått i en annan klass. Självklart går det också att lägga ett klassperspektiv på det som beskrivs i boken. Den är smärtsamt tydligt att vissa elever räknas mer än andra, men tyvärr också tydligt att de lärare som söker sig till de utsatta områdena inte får något som helst stöd.

Vid det första besöket i den utsatta skola som fått namnet Gustavsborgsskolan har läraren Johannes svenska. En utbildad, engagerad lärare som vill göra skillnad, men snart försvinner. Läraryrket är ett yrke, inget kall och när ens arbetssituation är ohållbar är det naturligt att en lärare söker sig vidare. För eleverna betyder det ständiga lärarbyten och en försämrad kunskapsutveckling. Att följa en klass som lärare, vilket Ing-Marie i Claraskolan i Lund gör, betyder att du lär dig massor om både deras kunskaper och hur de ska utvecklas på bästa sätt. Det handlar om relationer, men också om en professionell kunskap om elevers kunskapsutveckling. Stabilitet ger helt enkelt både ett bättre klassrumsklimat och en bättre kunskapsutveckling. Att ständigt behöva förhålla sig till nya vuxna skapar en uppgivenhet hos eleverna. Varför ska de kämpa på lektionerna om läraren ändå snart försvinner? Så här bemöter eleverna i 5B på Gustavsborgsskolan sin nya lärare Adriana:

Adriana var förberedd på att det skulle bli en utmaning att komma till en skola som Gustavsborg. Ändå blev det lite av en chock. Det var stökigt, ofokuserat. Eleverna var vana vid lärare som kom och gick och frågade henne hur länge hon skulle stanna och när hon tänkte sluta.

Att skapa goda rutiner kräver en långsiktighet och på skolor som inte är bra arbetsplatser stannar varken lärare eller för den delen elever tillräckligt länge för att sådana ska kunna skapas och upprätthållas. I de förenklade debatten hörs röster som säger att valfrihet ska göra att dåliga skolor läggs ner och bra skolor tas över. Det är bara det att alla skolor inte vill ta i de mest krävande eleverna ens med tång. Kommunen har ett ansvar att erbjuda utbildning i upptagningsområdets alla delar, medan friskolor kan hålla sig i områden som det där Claraskolan ligger. Genom att locka till sig elever som kräver få resurser går det att göra vinst och en homogen elevgrupp av sådant slag lockar andra elever som söker sig bort. Vi talar om frånvalsskolor, men sällan om att vi offrar de ungar som ingen vill ha. Ni har säkert läst om hur friskolan Viktor Rydberg hotar att lägga ner och lämna det utsatta området Fisksätra då de dels insett att det inte går att locka medelklassens barn till en skola i ett utsatt område, eller att gå runt om elevunderlaget är ett sådant som kostar.

Kommunen har däremot inget val och tyvärr ökar den segregation som boendet ger av skolvalet. Antingen accepterar vi att vissa skolor inte kan locka personal eller erbjuda en vettig utbildning till sina elever, eller så gör vi något år det. Tyvärr tävlar de politiska partierna med att skuldbelägga elever, lärare och rektorer i dessa skolor, istället för att se att den situation de befinner sig i är svår och kräver andra åtgärder än de som nu finns. Jag tycker att du ska läsa Emma Leijnses bok för att få i alla fall en liten inblick i hur ojämlikt det är i vårt samhälle. Antingen satsar vi pengar på att rädda ett stort antal barn och unga nu, eller så offrar vi dem. Väljer vi det senare kommer vi att få betala långt mycket mer i form av otrygghet och ökad brottslighet. Inte för att barnen i dessa områden har en brottslig gen, utan för att vi inte ger dem chansen till ett värdigt liv.

---