När allt känns lite trögt och tungt är Längtan över Ådala den perfekta boken att sluka. Det här är den andra delen i Åsa Liabäcks serie om några av invånarna i koloniområdet vid Stångån i Linköping och det är fint att återse dem. Eftersom kolonin inte används på samma sätt under vinterhalvåret har det gått en tid sedan vi såg dem och mycket har hänt. Anna och Patric är tillsammans och längtar efter barn, Margareta och Rune har setts i smyg, men har båda dåligt samvete över att hans fru försvinner mer och mer in i demensen, Stephanie har förlorat en närstående och för Ragnar känns allt bättre så snart han får känna gräset mot fötterna. Ett av husen i området ska säljas, då mannen i paret gått bort under vintern och självklart är alla nyfikna på vilka som ska köpa. För områdets självutsedda ordningspolis Rigmor rynkar på näsan åt den invandrarfamilj som kommer på visningen och vädrar alla sina fördomar om våldsamma muslimer som förtrycker sina fruar. Ragnar fastnar dock för familjen och skulle gärna se dem som grannar.
Visst går det att kritisera Längtan över Ådala för att vara orealistiskt positiv och det är självklart inte så att allt löser sig enkelt i den verkliga världen, men jag blir glad över att läsa om en grupp människor som faktiskt bryr sig om varandra. Allt är inte rosenskimrande, men genom att hjälpas åt blir allt väldigt mycket bättre. Det här är en varm och mänsklig bok, nästan helt fri från cynism och det är helt ärligt förbannat uppfriskande. Därmed inte sagt att Längtan över Ådala är en sockerchock, för Liabäck blandar i en dos svärta, på sina ställen ganska rejält. Ändå är den genuina vänligheten det som går som en röd tråd genom berättelsen och Ragnar är den som står för mycket av den. Han har, liksom Rigmor, total koll på sina grannar, men deras syfte skiljer sig helt åt. Längtan över Ådala får mig att må bra och det är ett gott betyg.
Om boken
Längtan över Ådala av Åsa Liabäck, Printz Publishing, (2022), 334 sidor
Del två i serien som inleds med I hjärtat av Ådala, (2021)