Eftersom boken Tisdagsklubben filmatiserats och är bioaktuell repriserar jag mitt inlägg som publicerades på Kulturkollo för nästan exakt sex år sedan. Så här skrev jag då:
I Anna Fredrikssons bok Tisdagsklubben står mat och matlagning i centrum. Huvudpersonen Karin arbetar som kokerska på ett äldreboende och lagar husmanskost så att det står härliga till. Hon lever för att ge andra god mat och det blir ett sätt för henne att visa kärlek och omtanke. Det är under en familjemiddag som hennes man Sten får en stroke och därefter blir livet sig inte likt för någon.
Sten överlever, men behöver vård en längre period. Det är tydligt att han är förändrad och det handlar inte bara om men efter stroken. Allt som hänt har fått honom att ifrågasätta sitt liv och han verkar ha tappat gnistan. Karin uppmanas att ta tjänstledigt från sitt jobb och ersätts av en yngre förmåga, som lagar annan sorts mat. Det är tydligt att statusen för den husmanskost som Karin lagat har låg status hos chefen, även om vi anar att de boende inte klagar. Helt klart är det ändå att den ledighet Karin får, snarare är en chans att bli av med henne. Hon närmar sig pension och är nog ganska konservativ.
Karin har en väninna som hon simmar med varje tisdag, men i övrigt verkar hon inte ha några fritidsintressen. När hon får nys om en matlagningskurs där stjärnkocken Henrik ska lära ut asiatisk matlagning anmäler hon sig. Efter mycket tvekan ska tilläggas och det är inte konstigt egentligen, med tanke på hur personer i hennes närhet reagerar. Dottern vill gärna ha sin mamma hemma i köket, där hon brukar finnas. Att Karin faktiskt är mormor och dottern flyttat hemifrån sedan länge spelar liksom ingen roll. Att kursen är varannan tisdag gör väninnan så sur att hon i princip bryter kontakten. Att Karin väljer bort henne tar nästan överdrivet hårt. På matlagningskursen inser Karin att hon är riktigt duktig på att laga mat. Till och med den till en början mycket vresige kursledaren berömmer henne. På kursen finns också den kända matbloggerskan Monika och de finner konstigt nog varandra. De börjar ses varje tisdag i det de kallar Tisdagsklubben.
Det är lätt att känna igen Karin. Många är de, speciellt kvinnor, som lagar mat åt sina familjer. Kanske istället för att visa sin kärlek på andra sätt. Jag gillar att följa hennes väg mot den självständighet som hon faktiskt når genom matlagningen. Hon får också en ny gemenskap, som inte ersätter familjen, men som helt klart vidgar hennes vyer. Egentligen är maten bara en symbol för hur bunden hon varit till sin familj och hur beroende de varit av henne. Många är de som känner sig hotade av att hon rör sig utanför sitt eget kök och in i ett nytt, okänt.
Anna Fredriksson är bra på att skildra gemenskap och hur viktigt det är att faktiskt våga göra annat än det man är van vid. Nu handlar det om att byta husmanskost mot asiatisk mat, men det kan självklart handla om något helt annat. För Karin blir Tisdagsklubben något omvälvande och det är spännande att följa hennes sena frigörelse, som trots att den går osannolikt snabbt, är ganska charmig.
Mat är bra att mötas kring. Själv har jag inte gått någon matlagningskurs och är inte sugen på det heller, men jag gillar middagar. Mer för sällskapet än maten ska tilläggas. Varje månad träffas soppklubben Punschpralinerna och äter soppa, dricker punsch och vin och babblar om allt möjligt och omöjligt. Det går lika bra med ärtsoppa på burk, som hemlagad soppa. Det är gemenskapen jag vill åt.
Vilka ”matmöten” betyder mycket för dig i vardagen?
Om boken
Tisdagsklubben av Anna Fredriksson, Bokförlaget Forum, (2015), 281 sidor