Det går att tappa hoppet ibland när statistik om ungdomars läsning, eller brist därpå, presenteras. Få ungdomar läser frivilligt idag, något som uppmärksammades i Lärarstiftelsens rapport Ett läsvänligt land från 2021. Bland svenska pojkar ökade andelen elever som bara läser om de måste från 48 till 65 procent och bland flickorna från 27 till 49 procent mellan 2000 och 2018. Detta tros vara en av den främsta anledningarna till att Sverige rasar på Pisas läslustrankning och numera har sjätte sämsta läslustindexet i hela OECD. Bara Nederländerna, Norge, Belgien, Danmark och Schweiz är sämre.
Ska vi ge upp? Är böcker och läsning något som hör till det förflutna? Självklart inte. Som vuxna har vi ett ansvar, både som föräldrar, mor- och farföräldrar, lärare, bibliotekarier eller läsande vuxna i övrigt. Unga behöver läsande förebilder och det går att vara även på bussen, tunnelbanan eller spårvagnen. Jag tänker till exempel på hur Ann-Marie Körling lyfter vikten av att bära på en bok för att förhoppningsvis kan leda till samtal om böcker och läsning. Böcker behöver finnas runt omkring oss, bli något naturligt och vardagligt. Att läsa måste bli norm igen.
För några veckor sedan skrev läraren Sara Persson en tråd på Twitter om hur hon får sina elever att läsa och den utvecklades sedan till ett upplägg publicerat på Lektionsbanken med titeln Läsande elever. Så här skriver hon i inledningen under rubriken ”Läraren reflekterar”:
Det är faktiskt inte så svårt att få elever att läsa, men det fordrar ett positivt förhållningssätt till litteratur och goda lärarrutiner. Likaså är tillgången viktig – utan böcker är det omöjligt att läsa och indirekt blir det svårt att förmedla bilden att läsning är något vi människor gör. Alla mina elever läser. Ingen gnäller.
Nu skulle jag inte påstå att precis alla mina elever läser utan att gnälla, men påfallande många gör det. Då lägger jag också, precis som Sara Persson, mycket tid på att skapa det positiva förhållningssätt till läsning och litteratur som är så viktigt. Jag utgår ifrån att mina elever är fritidsläsare, även om jag vet att det mycket troligt inte är så. Genom att prata mycket om böcker, fråga om favoritböcker, tipsa om böcker jag tror passar dem, visar jag ändå att läsning är något jag tror att de kan eller vill ägna sig åt. Det räcker med att några elever i en klass hänger på i samtalen och i sin tur tipsar om böcker, för att fler samtal ska födas. Det behöver inte, eller ska ens vara, långa samtal om innehåll eller budskap, utan helt enkelt samtal om böcker som är bra, ett kort boktips bara.
I våra tre klasser på programmet har alla fått en läsbingobricka och den har blivit en naturlig del av undervisningen. Både mer strukturerade samtal, där jag presenterar ett antal tips kopplade till en ruta, ofta utifrån en fråga från någon elev, men också mer spontana sådana. Som den elev som hittat en bok med rött omslag och tipsade mig om den, eftersom jag sagt att jag haft svårt att kryssa den rutan. Att tipsa varandra, få en bok när man fått bingo och kanske en applåd av klassen. Små, små saker var för sig, men de små detaljerna bildar en helhet och en känsla av att läsning är betydelsefullt. Som en elev sa för ett par veckor sedan: ”för varje bok jag läser blir det lättare och roligare”.
Sara Persson har några tips på hur en mer läsvänlig miljö ska skapas och en sak hon lyfter är just vikten av att boktipsa mycket och ofta. Lärare måste läsa mycket själva och kunna ge noga utvalda tips till elever. Gärna personliga. Ja, det tar tid, men med åren bygger du ändå upp en bra grund som sedan kan utvecklas. Min kanon för undervisningen innehåller en del favoriter som jag använt i flera år, men utökas också varje läsår. Det får liksom inte bli så att en lärare av ren slentrian använder Ondskan för femtiotredje gången, utan att närmare reflektera över varför. Mina elever vet att jag älskar att läsa och jag vill tro att min passion smittar av sig i alla fall lite.
Här är några av Sara Perssons tips som jag verkligen skriver under på också:
- Läs mycket själv, såväl barn- och ungdomsböcker som olika genrer för vuxna.
- Prata med eleverna om böcker. Visa att det är på allvar för dig. Att du njuter, skrattar, gråter och lär dig med böckerna.
- Ge mycket tid för läsning på lektionerna.
- Låt även eleverna berätta om böckerna för varandra och tipsa varandra.
Mina elever läser varje svensklektion. En stund enskilt och väldigt ofta även något gemensamt. Ibland väljer de en egen bok att läsa, men i perioder har vi gemensamma böcker som de läser i helklass eller läsgrupper. Läsning blir så mycket bättre när den sker i gemenskap med andra, det är min fasta övertygelse, men samtidigt är det också fint att få tid att sjunka in i en bok man själv har valt utan några som helst krav på att redovisa det lästa. Precis som Sara Persson skriver är det så otroligt viktigt att läsning blir en naturlig del av våra elevers skolvardag, speciellt mot bakgrund av hur få som läser på fritiden. Det jag märkt sedan jag medvetet börjat prata läsning med elever är att det ändå finns ett gäng storläsare i varje klass och att de gillar att få uppmärksamhet. Om läsning blir något som får hög status blir det dessutom fler som läser. Jag är också noga med att uppmuntra all läsning inklusive manga och andra grafiska böcker. För några veckor sedan tipsade jag till exempel om fantastiska Heartstopper av Alice Oseman och det visade sig att en elev fått vårt bibliotek att köpa in den första delen. I fredags hade hon äntligen fått den och bad om att få läsa den på lästiden istället för den bok de läser i kursen just nu. Hon lovade dyrt och heligt att läsa ut även den boken i tid, men just nu ville hon verkligen läsa Heartstopper som hon väntat på i flera veckor. Självklart gick det bra. Bara att få en sådan fråga är fantastiskt.
Kontentan är att vi måste arbeta aktivt för att få barn och unga att läsa, men att det faktiskt går förhållandevis lätt om du är en aktiv, vuxen, läsande förebild. Kanske lättare som lärare än som förälder, i alla fall under terminerna.
Fler texter om läsning hittar du här.
Photo by Christian Wiediger on Unsplash
Jag är uppvuxen i en familj och i en social miljö där böcker och läsning inte fanns på kartan. Så råkade jag få en lärare – en entusiastisk, engagerad, energisk och helt otroligt envis litteraturälskare – som med alla tillgängliga medel arbetade för att få oss att förstå hur läsandet av och samtalen kring romaner, dikter, sångtexter, självbiografier och annat kunde berika våra liv. Bokstavligt talat varje dag hade han de mest livfulla uppläsningar av dikter och romanfragment insprängda i sin undervisning, i princip oberoende av om lektionen gick under benämningen historia, samhällskunskap eller något annat. Det var ett konkret sätt att visa hur skönlitteratur tillför, hur mötet med litterär gestaltning vidgar perspektiven. Och han gav på så sätt hos många av eleverna en visshet om att det där med läsning av skönlitteratur inte var någonting som man ville missa i sitt liv. Förutom att “min” läraren var en två meter lång, ranglig femtioårig man som inte kunde sitta stilla ens en minut och som rörde sig som en väderkvarn så tror jag att du för dina elever har väldigt många likheter med den lärare jag aldrig glömmer. Vid sidan av sånt som resurser, en solidariskt grundad skolpolitik, kreativa pedagogiska sammanhang, läroplansutveckling och en massa annat som vill till för att vända den väldigt farliga kräftgång som läsandet av skönlitteratur är inne i så finns det förstås en grundläggande förutsättning: att sådana engagerade och professionella lärare som du får de allra bästa förutsättningar att kunna orka och att få fortsätta känna arbetsglädje så att ni kan kommunicera den där så viktiga insikten om skönlitteraturens värde för livet. Få jobb kan vara viktigare.