Jag vet egentligen inte vad det är som gör att jag tycker så mycket om Philip Teirs sätt att skriva, men någonting gör att jag blir väldigt berörd, trots att texten egentligen är ganska distanserad. I Vinterkriget från 2013 beskriver han ett äktenskap som egentligen inte befinner sig i aktivt sönderfall, snarare i någon slags vapenvila som inte ens föregåtts av något krig mer än möjligen ett kallt sådant. På ytan är romanen nästan att likna vid feelgood, men svärtan som snart sipprar fram är nattsvart och dessutom iskall och lägger sig över allting. Vi förstår att ytan inte är något mer än just yta och äktenskapet ett sätt att dela på boendekostnaderna. Inte så att våra huvudpersoner Max och Katriina medvetet ser sig som särbos i ett gemensamt hem, men det blir snart tydligt att de är just det.
Max är den som står i fokus och han är kanske också den som krisar mest. Precis som i Jungfrustigen utlöser en smärre kris en längtan efter förändring, men där många (manliga) författare envisas med att göra sina frihetslängtande, ålderskrisande huvudpersoner såväl arroganta, självupptagna som sexfixerade, skriver Philip Teir fram människor av kött och blod. Lätta att irritera sig på förvisso, men också lätta att sympatisera med. Det handlar helt enkelt om livet och en insikt om att det en dag tar slut. Eftersom slutet kan komma när som helst är det viktigt att hinna leva lite. Och visst levde Max och Katriina en gång. De träffades, gifte sig och fick två döttrar. De var olika, men trivdes tillsammans och byggde upp ett liv. Ett liv som nu går lite på tomgång, där två som tidigare älskat varandra och kanske fortfarande gör det, lever nästan helt parallella liv.
Katriina lever upp när hon får gå på fest eller ännu hellre ordna en egen. Som en modern, finsk Mrs Dalloway fyller hon huset med blommor och längtar efter att få glömma vardagen. Max identitet har mycket definierats av hans yrkesroll. Han är sociolog vid Helsingfors universitet och har gjort en riktig klassresa. En gång var han känd efter en omtalad studie, men nu sliter han med att få ihop en ny bok. När allt verkar ha kört fast får han oväntad hjälp av en gammal student, som nu arbetar som journalist. Det låter som något som en typisk berättelse om den äldre mannen som träffar en yngre kvinna, men i Philip Teirs händer blir det något nytt. Kanske handlar det om hur han låter berättaren iaktta snarare än att döma och det skapar på samma gång distans och förståelse för karaktärernas agerande.
Även om Max och Katriina båda är intressanta att läsa om är det dottern Eva som jag tycker mest om. Hon är 29 år gammal och har något motvilligt sökt och kommit in på en konstutbildning i London. Egentligen är både hon och storasystern Helena lika styrda av föräldrarnas och samhällets förväntningar, men det tar sig uttryck på helt olika sätt. När Eva drar till London jobbar Helena som lärare och är en supermamma och superfru. Ingen av dem verkar leva livet fullt ut, utan är snarare aktörer i ett liv som de inte riktigt känner att de behärskar. Intressant är kanske det ord som bäst beskriver Philip Teirs sätt att berätta om familjen Paul, andra ord är mänskligt, ärligt och absurt. Vinterkriget är en både väldigt allvarligt och stundtals väldigt rolig historia.
Om boken
Vinterkriget av Philip Teir, Norstedts förlag, (2013), 326 sidor