Elisabeth Svalin Gunnarssons bok om Karin Larsson och trädgården kring Lilla Hyttnäs i Sundborn bär den vackra titeln I min trädgård vill jag vara Karin och undertiteln ”En praktisk trädgårdsberättelse från Sundborn”. Boken innehåller vackra bilder, men också läsvärda texter om hustrun som stod i skuggan av sin kände make, men på senare tid fått en viss upprättelse. Vid entrén till deras gemensamma hem står det ”välkommen kära du till Carl Larsson och hans fru”, men nu är hon inte anonym längre och i Svalin Gunnarssons bok får hon stå i centrum.
Vad är då en ”praktisk trädgårdsberättelse”? Just den här innehåller berättelser om Karin och hennes trädgård, texter om de som inspirerade henne och andra samtida trädgårdsfantaster, men också personliga texter av Svalin Gunnarsson om hur hennes resa med Karin varit och så finns där en hel del praktiska tips om hur läsaren själv kan planera och skapa en trädgård. Det är ett gediget innehåll, som ibland känns lite rörigt, men samtidigt har alla delar sin plats. Egentligen är I min trädgård vill jag vara Karin kanske inte en bok att läsa från pärm till pärm, som jag gjorde, utan snarare en bok att ha framme och bläddra i då och då.
Min kärlek till Sundborn föddes nog när jag läste boken Ett hem som barn. En bok som kom ut första gången 1899, med en rad bilder av Carl Larsson som alla visar en del av Lilla Hyttnäs. Jag tillbringade mina barndoms somrar i Moje, Gagnef och huset som tillhörde makarna Larsson var en magisk plats som vi besökte ett flertal gånger. Under påsken började vi prata om att faktiskt ta barnen till Moje och då också åka till Sundborn. Kanske blir de inte lika fascinerade av platsen som jag, men det är ett hus som är mer än bara ett hus.
Karin och Carl Larsson var båda stadsbarn, möttes i Paris och bodde i såväl Göteborg som Stockholm. På Åsögatan i Stockholm skapade Karin sin första köksträdgård, men det var när hennes far erbjöd dem Lilla Hyttnäs som sommarbostad som odlandet började ta en riktigt stor del av hennes liv. Trädgården innehöll flera rum och utvidgades efter hand. Köksträdgården gjorde dem självförsörjande och i sann arts and crafts anda fanns även en massa fruktträd och bärbuskar. Att blommorna skulle vara naturliga och att träd fick en viktig betydelse för att skapa olika rum i trädgården var också en inspiration från samma rörelse. Trädgården anpassades till naturen och inte tvärtom. En trädgård skulle inte vara något att visa upp, utan ett extra rum att leva i, en plats för samvaro och lek där nytta och nöje kombinerades.
Längtan tillbaka till Grez-Sur-Loing, ca 8 mil söder om Paris fanns ständigt i Karin Larsson. Hon kom dit första gången i juli 1882, tillsammans med några kamrater från Konstakademin. De ville prova på friluftsmåleri, något som var inne just då och som även påverkat Carl Larssons konst. Det var i Paris som Karin träffade Carl och de tillbringade några somrar i Grez. Det var på en bro över floden Loing som Carl friade till Karin. En bro finns också vid Lilla Hyttnäs, troligen inspirerad av den i Grez, men det finns också många andra detaljer som visar på paret Larssons kärlek till Grez. Svalin Gunnarsson listar 10 sådana och bland dem märks de liknande växterna i trädgårdarna på Karin Larssons två favoritplatser. Det första som planterades vid Lilla Hyttnäs var vilvin, som täckte husen i Grez. En annan likhet är ”slarvigheten”, att trädgårdarna var allt annat än pedantskötta. Istället är skötselnivån på trädgården låg och lite ogräs i rabatten är helt okej. Det låter mycket sympatiskt tycker jag.
Trädgården går igen i textilierna Karin Larsson skapade. Hon använder blommor och blad, men även frukter och insekter när hon skapar. Det var i slutet av 18oo-talet som det blev vanligt med krukväxter och blommorna fanns även inne, vilket syns på många av de tavlor Carl Larsson målade. Det berömda salsfönstret, med klängande murgröna som enda gardin är så himla fint. Det var också vanligt att odla mellan fönstren, eller att lägga eterneller och lav där som skydd mot kyla och fukt. Kanske inte så aktuellt idag, men jag blir lite sugen på att införskaffa några klassiska mårbackapelargoner. I trädgården finns en hel del lökväxter och Karin drev även upp en del lökar inomhus.
Just nu har jag ingen trädgård och jag saknar det trevliga med en sådan, mer än jobbet. Att låta naturen bestämma och skapa lättskötta odlingar med många krukor, träd och buskar låter som en bra idé när vi nu ska anlägga en ny trädgård. Kanske följer jag Karins trädgårdskalender, som finns i boken. Mer troligen är dock att jag tar det lite lugnt. På sikt vill jag ha ett växthus, men det första jag kommer göra att att gräva ner vårlökar. De ska sedan få sällskap av perenner som blommar på sensommaren och hösten, för mitt i sommaren varken kan eller vill jag ägna mig för mycket åt trädgårdsarbete. Kupa potatisar möjligen, det kan jag tänka mig.
Jag tycker om listan på blommor som var populära på Karin Larssons tid och kan absolut tänka mig att ha några av dessa i min trädgård. Pioner är fina till exempel, liksom akleja och solros. Att odla i krukor, hyllor och lådor är också något jag tar med mig. Avsnittet om köksträdgården inspirerar mycket, men det får bli ett annat år. Just nu är jag nöjd om jordhögen utanför blir till något som liknar en gräsmatta.
I min trädgård vill jag vara Karin är en fin bok med inspirerande innehåll. Rörigheten blir under läsningen ganska charmig och den passar bra ihop med Karin Larssons ganska så röriga trädgård, där de vilda blommorna samsades med de planterade i yviga, överfulla rabatter. Jag rekommenderar er att inspireras av Larssons trädgård och med alla praktiska, handfasta tips på hur du kan forma en alldeles egen trädgård, kommer du definitivt inte att stå handfallen. Med Elisabeth Svalin Gunnarsson vandrar vi genom området kring Lilla Hyttnäs och det är många gånger såväl trevligt, som lärorikt.
Den här texten publicerades ursprungligen på Kulturkollo 21 april 2017
Om boken
I min trädgård vill jag vara Karin av Elisabeth Svalin Gunnarsdotter, Bonnier Fakta, (2017)