Äntligen fick jag åka tåg och äntligen fick jag träffa vänner i Stockholm. En helg som bjöd på fint sällskap, god mat och en massa kultur. Det kändes nästan som 2019 igen och hoppet lever om fler kulturella resor. Eftersom fredagar är dagar som försvinner lite för ofta var det jobb som gällde för mig i fredags, men vid fyratiden rullade jag mot Stockholm. Redan vid Norsesund stannade tåget då ett mötande tåg kört på något. Polis, brandkår och ambulans tillkallades och efter en timme visade det sig att det som körts på var två änder. Jag stormade in precis i tid för middag och det blev en tidig kväll.
Lördagen var solig, men också ganska blåsig. Vi promenerade längre än vi tänkt. Först till Skeppsholmen där vi tänkte oss ett besök på Moderna Muséet, men tog sedan beslutet om att istället vända om och promenera till Prins Eugens Waldemarsudde, en plats jag aldrig besökt. Ett bra beslut och en upplevelse att se såväl hus som utställningar. Tyvärr var det lite för tidigt på året för att trädgården skulle visa sig från sin bästa sida, men inomhus fanns ett överdåd av blommor. Flera konstutställningar gjorde besöket ännu trevligare och kanske var det norske Nikolai Astrup som var den jag gillade bäst. En nyromantiker som fick tankarna att gå till såväl samtida svenskar som Zorn och Larsson, men som också kändes som en mer intensiv och färgstark version av Skagenmålarna. Även utställningen med Ann Wolffs konst med fokus på skulpturer var häftig, men också lite obehaglig. Vi tog spårvagn tillbaka till hotellet och därefter lite vila. På kvällen blev det mängder av libanesisk mat och god dryck i trevligt sällskap.
Söndagens utflykt gick till Fotografiska och det var härligt att återse detta favoritmuseum. På pappret såg utställningarna inte jättespännande ut, men jag fastnade för Elizaveta Porodinas utställning OKHA med bilder som kändes som ett mellanting mellan fotografier och tavlor. Riktigt coola! Sedan var det självklart roligt att se Andy Walhols Photo Factory. Riktigt skrämmande var Andres Serranos utställning Infamous med fokus på den rasism som man kan tro hör till historien, men som forfarande existerar. Det är blackfaces i långa rader och så osmakligt att man baxnar. Mest obehaglig var ändå Tobias Gremmlers mediautställning The Changing Room som var fascinerande, men läskig att se. Sorglig, modig och vacker var utställningen Ärr med bilder av och med Åsa Kalmér i samarbete med Jörgen Hjerdt.
På vägen tillbaka till hotellet köpte jag A man and His Cat av Umi Sakurai, mitt livs första Manga. Därefter blev det ramen och tåg hem. En härlig helg som, trots att jag är trött, gett mig mer energi än den tagit. Att lämna vardagen en stund var välbehövligt efter att livet varit väldigt mycket vardag, och tung sådan, under lång tid.