I tredje (och sista?) boken om den förort där tvillingarna Aicha och Ali bor har de blivit bifigurer och huvudpersonen någon som finns i deras närhet. Han som drömmer om 100K, men som egentligen inte ser sig själv som kriminell. En dataspelande och tillbakadragen person som bara råkar få ett uppdrag som förändrar livet för flera.
Huvudpersonen känner Ali och han vet hur dåligt han mår. Trots att Ali är nygift och borde vara lycklig är han mer förankrad i mizeria än någonsin. Han vägrar att dela rum med sin fru och det är nästan som att han slutat leva. Inte heller Aicha mår speciellt bra och det är verkligen inte på någon bra plats som Melody Farshin lämnar sina karaktärer på. 100K ska vara sista boken i trilogin som inleddes med Mizeria. Det är synd om det blir så, för jag önskar mig mer. Kanske handlar det om att jag skulle vilja få den där lilla skärvan av hopp. Istället bjuds läsaren på något väldigt realistiskt och svart, för i förorten finns inget rosa skimmer. Där går det inte ens att styra över sitt eget liv. Däremot har de två tidigare delarna i alla fall innehållit en dos humor. Den saknar jag.
Melody Farshins trilogi liknar ingenting annat i svensk ungdomslitteratur. Hon ger ett inifrån perspektiv och med få ord målar hon en bild av förorten som ett ställe där invånarna inte ges en chans att lyckas. Jag är inte målgruppen, men jag imponeras av tonen och av språket. Det hade varit intressant att läsa böckerna med ungdomar som själva befinner sig i samma situation som Aicha, Ali och de andra. De kan bättre än jag avgöra om skildringen är så sannolik som den verkar för en utomstående. Nu när alla delar finns publicerade rekommenderar jag att läsa dem i rask takt. Jag tror nämligen att de gör sig bäst som en helhet.
