Jag har haft en skrivhelg och tagit tag i ett projekt som fått vänta allt för länge. Det är anledningen till att jag läste om fantastiska One av Sarah Crossan från 2015. En prosalyrisk bok om Tippi och Grace som är 16 år och siamesiska tvillingar. Vi får följa dem från augusti till mars året därpå. Boken inleds med att deras mamma berättar att de inte längre har råd med privatundervisning. Tvillingarnas pappa är arbetslös och deras vård kostar en massa. Nu har kommunen gått med på att betala en plats på en privatskola för dem, men något bidrag för hemundervisning vill de inte ge. Den spontana reaktionen är panik. Visst rör sig Tippi och Grace utanför huset ibland, men då får de alltid reaktioner från människor de möter. Att behöva möta tonåringar på en skola är verkligen ingenting de ser fram emot.
Jag hade inte glömt att jag älskade One första gången jag läste den, men jag hade faktiskt glömt riktigt hur vacker och välskriven den här boken är. Sarah Crossan har skrivit dikter som är fantastiska som de är, men som tillsammans bildar något som liknar få andra böcker jag läst. Att följa Tippi och Grace är något väldigt speciellt. Egentligen är det Grace vi får veta mest om då det är hon som berättar. Tippi är mer framåt och frispråkig, medan Grace är något av en grubblare. Hon tänker mycket och det är fint att få ta del av hennes tankar. Här kan du läsa mina tankar om boken när jag läste den 2017. Översättningen är fantastisk, men frågan är om originalet inte är ännu bättre.
Nu blir jag sugen på att läsa mer prosalyrik. Det var alldeles för länge sedan. Senast var nog då jag läste Here is the beehive som är Sarah Crossans första bok som vänder sig primärt till vuxna läsare. Den rekommenderas också.
