I torsdags presenterades årets värdar för Sommar i P1. Det märks att det är ett valår på den totala avsaknaden av politiker, vilket i sig inte behöver vara en förlust, men lite slätstruket är allt startfältet. Idag listar jag tio riktigt bra sommarprogram som jag minns. Alla program går att lyssna på fortfarande.
Sara Danius sommarprat från 2018, där hon talar om Kulturprofilen och alla turer kring honom. Modigt, rakt och bra.
Mona Sahlin bjöd 2020 på ett oväntat intressant program om sitt liv som politiker och allt hon blivit utsatt för. Ett program om ideologi och ett Sverige som inte finns mer.
Lisa Miskovsky pratade 2019 om hur det är att vara mamma till ett barn med autism och igenkänningen är stor.
Eija Hetekivi Olsson berättade samma år på bredaste göteborgska hon om sin syn på den kulturvärld som hon stegade in i när debuten Ingenbarnsland kom ut och hyllades.
Jonas Hassen Khemiri talade 2019 om rädslor och skrivkramp. Ett känslofyllt program med ett fantastiskt manus.
Johannes Anyuru, ännu en ordkonstnär, talade 2017 om tillhörighet och utanförskap.
Ann-Helén Laestadius talade 2017 på samma tema ur ett samiskt perspektiv och fick mig att skämmas över vår brist på kunskap.
Emil Jensen är en stjärna och hans sommarprogram från 2016 var fantastiskt. Den röda tråden är att det inte var bättre förr, men det är språket som gör det här programmet speciellt.
Daniel Poohl påminde 2015 om att vi överlevde 90-talet och faktiskt motade bort den utbredda rasismen. Vi skulle kunna göra det igen.
Johanna Frändén talade 2013 om sin fantastiska karriär som sportjournalist, men det är ett fint program även för den som är ointresserad av fotboll.
Fler program jag tyckt om listar här. Kanske dags att uppdatera den!