Jag tyckte väldigt mycket om första säsongen av Kärlek & Anarki. Egentligen var min enda invändning att den kändes lite konstlad och jag förstod mig inte riktigt på huvudkaraktären Sofie spelad av Ida Engvoll. Att jag skulle se den andra säsongen var däremot en självklarhet och efter att ha sett den är jag helt golvad. Konstigt nog är det en ännu mer skruvad säsong och det gör den mer trovärdig. Jag ska försöka förklara.
I första säsongen stod Sofies och Maxs utmaningslek i centrum. De gjorde en massa knäppa saker för att visa att de vågade att vara gränslösa. Säkert finns en djupare förklaring än så, men jag hade svårt att se den. När leken nu fortsätter lite mer oregelbundet i säsong två är det på ett annat sätt. De har försökt vara tillsammans, men får inte riktigt till det. Ändå kan de inte släppa varandra och leken, som absolut handlar om makt, visar också på ett konstigt sätt att känslorna finns kvar. Något som blir väldigt mycket tydligare är att Sofie har enormt svårt att båda visa sina känslor och att hantera dem. Det känns som att hon är på botten när det första avsnittet inleds. Hon har fått sparken från Lund & Lagerstedt och har av olika anledningar svårt att få jobb i branschen. Separationen från Johan är ett faktum och livet fortsätter i en ganska så liten lägenhet. Det är bara det att Sofie inte nått botten i det första avsnittet, långt ifrån. Säsong 2 är som en berg- och dalbana både för henne, för förlaget och för oss tittare.
På förlaget pågår maktkampen mellan de som vill förändra och de som vill ha allt som det alltid har varit. Om Sofie och kollegan Denise (Gizem Erdogan) står för det förstnämnda är Friedrich (Reine Brynolfsson) den som även fortsättningsvis representerar den smala, fria konsten. Skildringarna av förlagsvärlden är ännu vassare i den andra säsongen och vi får bland annat träffa en sensitivitetskonsult, en finansiär som dessutom har en unik deckaridé med en cool kvinna i huvudrollen och så får vi följa med på författarkryssning där flera författare dyker upp som sig själva. Bäst är nog ändå nya karaktären Vivian (Marina Bouras), en dansk författarinna som skiter i allt och älskar att provocera. Friedrich blir hennes förläggare och får till och med ett eget imprint. Att det är ett sätt att marginalisera honom förstår han inte. En annan favorit är Lars Väringer som spelar Sofies pappa Lars.
Andra säsongen av Kärlek & Anarki är mörkare, men faktiskt också roligare. Ida Engvoll tar chansen att fördjupa karaktären Sofie och hon gör det med den äran. Från att ha varit något av en karikatyr blir Sofie nu en människa av kött och blod. Fortfarande agerar hon minst sagt irrationellt ibland, men det börjar gå att förstå varför hon gör det. Det är lite mindre skruvat, lite mer snygg satir och faktum är att jag både frustar av skratt och torkar tårar. Första säsongen var bra, men den andra är väldigt mycket bättre. Vill jag ha en tredje säsong? Både ja och nej. Egentligen tycker jag att manusförfattarna lämnar karaktärerna på ett bra ställe och även om tycker om serien tycker jag kanske att det är rätt att sluta på topp. Nu tror jag visserligen inte att Lisa Langseth skulle köra vidare om det inte blir superbra, så kanske är det okej att längta efter en säsong till trots allt.
Om serien
Kärlek & Anarki, (2022)
Totalt två säsonger och 16 avsnitt
Serien är regisserad av Lisa Langseth som också skrivit manus tillsammans med Alex Haridi