Sommar med Diamant Salihu

Igår lyssnade jag på årets (för mig) första sommarprogram och fick höra journalisten och författaren Diamant Salihu berätta om krig och utsatthet. Han talade om de krig som påverkat hans släkt i Kosovo, det som fick hans pappa och därefter resten av familjen att fly till Sverige och inte minst de krig många andra människor i Sverige flytt från. Här har de inte sällan hamnat i de segregerade förorterna och där pågår ett alldeles särskilt krig. Det mellan unga män som tillhör olika gäng, ett krig som påverkar deras anhöriga men också andra människor som bor i samma områden, eller ”bara” råkar befinna sig på fel plats vid fel tid.

Salihu tar oss med till Paris förorter där kravaller var vardag långt innan vi upplevt något liknande i Sverige. Han talar med unga människor, födda i Frankrike, som känner sig exkluderade från det samhälle som de borde vara en del av. När upploppen kommer till Husby 2013 säger unga här samma sak. De är inte en del av samhället, andra ser dem inte som en del av samhället, politiker prioriterar dem inte, polisen lämnar. Salihu påpekar att allt jobb inte ska göras justitiedepartementet, utan att det krävs mycket mer. Istället för de breda politiska uppgörelser som behövs och det helhetsgrepp som måste tas gällande brottsbekämpning, men också skola och socialtjänst, stannar den politiska debatten vid en massa tjafs.

Kanske är det nu jag orkar fortsätta läsa Diamant Salihus bok Tills alla dör. Jag slutade inte läsa för att den var dålig, utan för att jag fick ont i magen av det som står i den. Som Salihu säger är det inte konstigt att människor tar lagen i egna händer när de upplever att polisen inte gör sitt. Få gängmord blir uppklarade och det föder självklart en frustration. När Salihu berättar om de barn han intervjuat som knappt vågar ha några framtidsdrömmar, utan är glada om de överlever står det klart att någonting verkligen måste göras. Nu var det femton år sedan jag arbetade på Hisingen och en av de första elever jag hade på den sista skolan var, om jag inte är felunderrättad, Diamant Salihus fru, men det är inte henne jag ska skriva om (och sannolikt kommer hon inte ihåg mig efter nästan 20 år). Däremot tänker jag ofta på den klass hon gick i då de alltid kommer att vara speciella för mig eftersom de var en av mina första.

Nära den högstadieskola som jag arbetade på fanns då tre låg- och mellanstadieskolor. Det här var i början av 2000-talet och skolorna var totalt segregerade. Från en av skolorna kom i princip bara elever som själva eller vars föräldrar flytt hit. Då var få nyanlända, men få av dem hade trots det fått rejäla kunskaper med sig. Det gällde i svenska, men också i andra ämnen. I de två andra skolorna gick knappt några elever med utländsk bakgrund. När jag arbetat några år började vi göra nya klasser när eleverna började på skolan för att i alla fall motverka segregationen inom vår skola, men tidigare flyttades hela klasser från mellanstadiet till oss.

Den klassen jag tänker på kom från skolan där i princip alla talade ett annat språk hemma. Många av dem hade en självbild som var minst sagt sådär. De kunde inte det de skulle och trodde nog inte att de skulle lära sig heller. Det här är en klass, men det fanns många sådana. Det finns många sådana. Även på andra skolor möter du som lärare elever som inte ser sig som en del av samhället och det behöver inte handla om ursprung. Det kan också handla om klass eller att du har en diagnos av något slag som gör dig annorlunda. För mig har det alltid varit viktigt att förmedla att alla elever kan utvecklas och att jag finns där för att hjälpa dem. Självklart har jag inte lyckats med alla elever eller alla klasser, det vore övermänskligt, men ganska ofta brukar vi hitta en gemensam väg framåt.

Förändringen som den här klassen gjorde från år 7, när jag som relativt nyexaminerad lärare ganska ofta gick hem och grät, tills i år 9 då jag var lika stolt över många av dem som jag är över mina egna barn, var en resa som jag då gjorde för första gången. Jag har gjort den många gånger därefter, men de här ungarna (som märkligt nog befinner sig mitt emellan 30 och 40 nu och har vuxit ikapp mig) kommer för alltid ha en speciell plats i mitt hjärta. Vad vill jag egentligen säga? Att de utan mig skulle blivit kriminella? Självklart inte. De hade alla förutsättningar att lyckas i livet, med alla visste inte riktigt om det. Dessutom är det som en äldre kollega sa till mig när jag hade jobbat som lärare i ungefär ett år, då på en skola i ett av de mest utsatta områdena i Göteborg: ”du måste inse att du inte är så jävla viktig” i betydelsen ”en lärare kan inte göra allt”. Jag tror ändå att skolan kan göra mycket, men lärarna som arbetar i förorterna måste få bättre förutsättningar att göra sitt jobb. Sätt er ner och res er inte förrän ni kommer på något bra, var ungefär Salihus budskap till politiker, myndigheter och yrkesverksamma i samhället som på något sätt kommer i kontakt med de barn som ännu så länge gör bra val. De måste få chansen att fortsätta göra dem och vara trygga medan de gör dem. I skolan ska de möta vuxna som är välutbildade, som tror på dem och som trivs så bra på sina jobb att de stannar länge. Den som läser I en annan klass av Emma Leijnse vet att så sällan är fallet. Politiker talar gärna om att de bästa lärarna ska lockas till de värsta förorterna, men sanningen är den är barnen där inte sällan möter obehörig personal och ofta nya varje år.

Ibland känner jag att jag borde byta jobb och vända åter till de mer utsatta områdena. Visst gör jag skillnad även där jag är nu, lärare gör ofta skillnad på riktigt, men jag känner ofta att jag inte gör nog. Samtidigt är det så att jag inte är så jävla viktig och det är politiker och myndigheter som tillsammans måste skapa ett mer hållbart samhälle. Lyssna på Diamant Salihu för han har en hel del att säga. Inte minst lyfter han de personer från civilsamhället som såg till att han fick bli en del av Sverige. Fortfarande gör många människor otroligt mycket utan att få en krona för det och de är fantastiska och behövs, men ett samhälle kan inte byggas av volontärer.