Löpa varg

Det är något konstigt med min relation till Kerstin Ekmans böcker. Jag har fått för mig att det är svåra böcker som kräver en piggare hjärna än jag har och därför drar jag mig för att läsa något av henne. Detta trots att jag tycker väldigt mycket om alla böcker jag läst av henne och inte alls upplevt dem som tunga att ta sig igenom. Tvärtom finns en lätthet både i språket och intrigen som gör det lätt att läsa. Jag kan inte för mitt liv förstå varför jag har så svårt att minnas det.

När zoombokklubben Bokhörnan diskuterade Löpa varg i förra veckan hade jag äntligen fått tummen ur att (nästan) läsa den. Jag hade några sidor kvar, men jag hade läst och gillat resten och läste ut boken samma kväll. Samtalet rörde sig kring (köns)roller, naturen, åldrande och Ekmans sätt att berätta där vargen och huvudpersonen nästan blir ett. Den äldre mannen Ulf, kallad Uffe av sin fru Inga, är jägare och leder jaktlaget. Platsen han tar sig till för att få lugn är en gammal husvagn i skogen och det är där han för första gången ser vargen som han ger namnet Högben. Både Ulf och vargen börjar bli gamla och vid tiden för detta första möte borde den förstnämnda egentligen göra sig färdig för sitt 70-årsfirande.

Löpa varg är en fantastisk bok där naturen får ta stor plats. Åldrandet med allt vad det innebär undersöks också, något som i Ulfs fall innebär att de andra i jaktlaget börjar se honom som en gammal stofil. Det handlar förvisso om ålder, men kanske ännu mer om att synen på djuren och på jaktens syfte skiljer sig åt. Roger, som är den som vill ta över, är inte en man som Ulf tycker förtjänar någon respekt och eftersom det är Ulf som berättar historien är det ganska självklart att som läsare tycka detsamma. Relationerna mellan Ulf och de andra jägarna, liksom den mellan Ulf och hans fru är väldigt fint skildrade. Ännu en gång konstaterar jag att Kerstin Ekman är en fantastisk författare. Påminn mig gärna om det nästa gång jag tvekar inför att läsa något av henne.

Jag hoppas verkligen att vi får fler verk av Kerstin Ekman. Löpa varg är första romanen på tio år, då biografierna fått ta större plats i hennes författarskap. Ekman fyller 89 år i augusti, men jag hoppas att hon skriver ännu. Annars har jag en massa av hennes gamla verk att upptäcka, men det som gör Löpa varg så speciell är att den lyckas befinna sig mitt i nutiden och ändå vara tidlös.

---