36 frågor om kärlek

Jag absolut älskade Callum Bloodworths ungdomsbok Berätta tre saker och hade höga förväntningar på 36 frågor om kärlek. Till stor del tycker jag att förväntningarna infriades, men slutet blev lite för mycket. Vägen dit var dock trevlig.

Boken huvudperson heter Dylan och vi träffar honom för första gången på nyårsafton när det är några månader kvar tills han ska fylla 30. En massiv kris är på ingång och när Dylan och hans bästa kompis Emma står där vid tolvslaget är det de hoppas på mest att de båda ska finna kärleken under året som kommer. Dylans första möjlighet kommer ganska snart när hans mamma ringer och meddelar att hon ordnat en dejt till honom. Det är en underdrift att säga att han är skeptisk, men till slut ger han ändå med sig och lovar träffa dottern till en av hans mammas bekanta.

För att få samtalet under dejten att flyta lättare får han med sig en lista från Emma. En utriven sida på en tidning med 36 frågor som garanterar kärlek, som tydligen ska hjälpa par att hitta och fördjupa kärleken lättare. Det går förresten att söka efter listan som finns publicerad på en massa platser. Tanken är att Dylan med hjälp av frågorna ska kunna avgöra om det finns en chans att ”mammadejten” Nora har potential att bli den flickvän han så länge saknat.

En sak inser Dylan så snart han ser Nora och det är att han inte spelar i hennes liga. Hon är en snygg karriärist som lever för sitt jobb. Ändå bestämmer de sig för att fortsätta träffas till de dejtat sig igenom frågelistan. Det flyter inte på superlätt, men tillräckligt bra för att Dylan ska känna sig hoppfull. Emma fortsätter istället med sina superkorta förhållanden som sällan sträcker sig längre än en natt. Ett undantag är vänskapen med Dylan som hållit länge och som verkligen är viktig för dem båda. De känner varandras familjer och vet varandras hemligheter. En sådan vänskap man inte vill förlora.

Jag tycker verkligen om Callum Bloodworths sätt att skriva. Han är rolig och rapp, dialogerna flyter och det är kul att lära känna karaktärerna. Det som stör mig är de megabreda penslar med vilka han målar i slutet. Det blir så mycket rosa färg att jag mest suckar. Synd, för resten av boken är bättre än de mesta andra i genren som skrivs av svenska författare. Jag ser trots allt Bloodworth som ett framtidslöfte och ser fram emot att läsa mer av honom. Det kan ju faktiskt vara så att det är jag som är cynisk och inte han som öst på med för många stora känslor.