Vilken fin bok Sanningen om ostrondykerskan av Caroline Säfstrand är. Jag säger det på intet sätt med en överraskande ton, för Säfstrand har även tidigare skrivit riktigt bra böcker, men nu har hon överträffat sig själv. Berättelsen om Inez och människorna runt henne är verkligen läsvärd.
Inez är en ovanlig huvudperson. Hon är gammal, bor ensam och har de senaste åren varken dragit upp sina persienner eller pratat med sina grannar. Den enda hon umgås lite med är dottern Amelia, men de har ingen varm relation, kanske för att de är så olika. Inez hävdar att hon bländas av dotterns vita väggar och därför behöver solglasögon och Amelia avskyr sin mamma kaotiska hem. När grannen Viola dör och Inez ser hennes barn rensa ut huset innan försäljning, inser hon att det är dags att ta tag i sitt hem. Amelia ska inte behöva rensa i röran och därför ska Inez börja döstäda. Det är bara det att hon ramlar ner från en pall och skadar höften, så att städa själv är en omöjlighet. Hon anställer en städerska som ska komma varje förmiddag i tre veckor.
Städerskan heter Meja och städjobbet är ett tillfälligt vikariat. Vad hon vill göra egentligen är oklart. Meja tar inga beslut kring sitt liv, utan lever bara på trots att det finns mycket mer att önska. Sambo är hon för att slippa vara ensam och drömmar är inte för henne. Hennes mamma har gjort klart att dottern förstörde alla hennes drömmar och det förblir en tagg i Mejas hjärta. Ändå träffar hon sin mor en gång varje månad på restaurang. Varje gång beställer hennes mamma ett glas champagne, trots att Meja avskyr bubbligt vin. Mamman har inte frågat och Meja har inte upplyst henne. Det säger en del om dem och deras relation.
En gång var Inez en känd författare, men för femton år sedan hände något som fick henne att leva gömd från det offentliga. Nu börjar relationen med Meja väcka hennes längtan efter sällskap något. Det och innehållet i den hemliga blå mappen. Inez planerar att skriva en sista bok och den ska läsas först efter hennes död. Kanske kommer vändningen väl plötsligt, men det är ändå trevligt att följa hur Inez och Meja börjar umgås med varandra och grannparet Sverker och Filip. De som lämnat blommor från trädgården vid hennes grind varje dag och som inte vill något annat än att få agera värdar. Superfina karaktärer och det är härligt att följa den vänskap mellan grannar som långsamt växer fram. Nu är det inte så att relationen mellan Meja och Inez är okomplicerad. Det är trots allt så att Meja arbetar åt Inez och när hon blir för nyfiken och inte kan låta bli att titta i den blå mappen, är konflikten ett faktum.
Jag tycker väldigt mycket om Sanningen om ostrondykerskan där vi parallellt får läsa om Inez och Meja, samt den bok som Inez håller på att skriva. Den som handlar om en kvinna som betydde mycket för Inez när hon var ung. Lite faller Säfstrand i fällan att bre på för mycket och avslutningen är lite väl mycket extra allt, men jag kan förlåta det. Berättelsen berör och jag rekommenderar er verkligen att läsa. Karaktärerna är så väldigt härliga att få lära känna att jag redan längtar tillbaka till dem.
Om boken
Sanningen om ostrondykerskan av Caroline Säfstrand, Bokförlaget Forum, (2022), 350 sidor
Foto: Lisa Wikstrand