Det finns mycket som är fint med Malin Fjellborgs bok Kanske är det längtan. Beskrivningen av huvudpersonen Viola går rakt in i hjärtat. Hon har i det närmaste flytt sin hemstad och bosatt sig i Stockholm. Egentligen har hon ingen längtan just dit, men en stark längtan bort. Tanken är att livet i huvudstaden ska bli annorlunda och att hon ska bli en som hör till. Hon längtar efter att bli sedd, att räknas, att bli någon. Livet i andrahandslägenheten i Sätra blir dock ganska ensamt och jobbet på Coop är inte jätteroligt. Något bättre blir det när hon hittar en bokklubb via ABF och där i alla fall på pappret blir en del av en grupp.
I bokcirkeln finns Olof och han gör något med Viola. Han lyssnar på henne, imponeras av henne och verkar faktiskt tycka om henne på riktigt. Kanske är det nu livet ska förändras. Kanske är det Olof som är den som ska förändra det. Kvar hemma finns bästisen Melanie och saknaden efter henne är stor. Viola har längtat efter äventyr, ett nytt liv och någon att älska. Nu när hon kanske har det är hon osäker på om hon ska nöja sig med en andrahandslägenhet, ett jobb på Coop och en kille som verkar älska sig själv mer än någon annan.
Jag tycker verkligen om Viola, men hjälp vad jag inte tycker om Olof, även om han (tyvärr) är en väldigt trovärdig karaktär. Malin Fjellborg har skrivit en lågmäld och snygg berättelse om längtan och om svårigheten att vara den man själv vill vara även tillsammans med någon annan. Någonstans önskar jag att Viola bara ska våga lite mer, för även om det är riktigt modigt att flytta ensam till en annan stad är det som att hon inte riktigt vågar leva.
Om boken
Kanske är det längtan av Malin Fjellborg, Vox by Opal, (2022), Unga vuxna, 286 sidor.