Claire Keegan är en irländsk författare som beskrivs som en ”författares författare”. Två av hennes böcker översattes till svenska förra året och när den senare av dem Small things like these nominerades till Bookerpriset, fick jag äntligen tummen ur att läsa. Det är en kort berättelse, faktiskt den kortaste roman som nominerats till Bookerpriset, så läsningen gick snabbt. Däremot krävde den en hel del tankeverksamhet och omläsning av flera delar. Jag ville nämligen förstå vad det är som gjort att romanen hyllats så mycket, men tyvärr var jag inte överväldigad.
Bill Furlong är huvudpersonen i denna vinterberättelse som utspelar sig under några timmar en dag strax före jul 1985. Han ska leverera kol till klostret och upptäcker där en unga kvinna, eller kanske snarare en flicka, som letar efter sitt barn. Hemma väntar hans fru och fyra döttrar. Det mesta som händer sker inom Furlong och jag fastnar inte riktigt för historien. Det sparsmakade är snyggt, men allt är lite för distanserat och svalt.
I en recension i The Guardian skriver Lamorna Arsh mer om andra av Keegans böcker än den hon recenserar och verkar mer förtjust i dem. Det gör att jag absolut vill läsa vidare, trots att mina känslor gentemot Small things like these är ganska svala.
Om boken
Small things like these av Claire Keegan, Grove Press, (2021),
Jag läste den svenska dubbelutgåvan av denna och Det tredje ljuset, och den sistnämnda (som har en helt annan berättarstil) var helt fantastisk. Berättelsen om Bill Furlong beskrivs som en efterlängtad uppföljare till den, men liksom du fastnade jag inte alls på samma sätt och tänker att de som väntat ett decennium på den måste vara besvikna.
Tyckte också väldigt mycket mer Foster/Det tredje ljuset. Inlägg kommer om ett par timmar.