Inför valet i höst har DN Kultur intervjuat partiledarna om vilken kultur de konsumerar. Först ut var Ebba Busch som fick kanske mest uppmärksamhet för att hon lyfte fram Henrik Schyffert som sin värsta kulturupplevelse, något som han självklart tog som en komplimang och passade på att citera Charlie Chaplin:
Den bästa kritiken jag nånsin fått är att fascisterna hatar mig
Intervjun var rätt förutsägbar, minst sagt. Ebba Busch lyfte fram Pelle Svanslös, som hon läser högt för sina barn och självklart även Astrid Lindgren och för att göra det ännu mer supersvenskt, Carl Larsson. Efter att ha läst intervjun är det lätt att konstatera att Busch inte är någon läsare, men att tv och musik verkar stå högre i kurs.
Andra partiledaren som intervjuades var Märta Stenevi och hon lyfter, liksom Busch, fram Frankrike som föregångsland när det gäller kulturpolitik. Tydligt är dock att hon befinner sig mycket mer i samtiden än vad Busch gör. Hon skrattar åt Herr Talman (inte 90-talsserien Seinfeld) och läser böcker som kommit ut nyss. Bland dem finns Madonnan vid Nilen av Scholastique Mukasonga och Vänligheten av John Ajvide Lindqvist som står även på min läslista. Något som gör mig extra glad är att hon förordar estetiska ämnen på alla gymnasieprogram, något som inte lär plocka en massa röster i höst, men som jag håller med om är riktigt viktigt.
Nooshi Dadgostar väljer bort Astrid Lindgren för Vilhelm Moberg när hon ska utse Sveriges viktigaste kulturperson genom tiderna, men ökar sin folklighet genom att önska sig Babben Larsson som kulturminister. Hon håller på att läsa Annie Reuterskiölds När du dör ska jag vara nära och planerar att läsa Karl Ove Knausgårds Morgonstjärnan och Vargarna från evighetens skog i sommar. Ett lite oväntat, men intressant val. Att Nooshi Dadgostar tipsar om systern Alice senaste bok utan att berätta att det är hennes syster är kanske lite över gränsen, men med det sagt vill jag verkligen läsa hennes senaste bok Göra mig förtjänt.
Ulf Kristersson svarar ganska kort på frågorna, men det finns lite intressant att lyfta trots detta. I tidigare kulturintervjuer har Kristersson överraskat mig positivt och positivt denna gång är att han lyfter en del nyare kultur och att han just läst Bröd och mjölk av Karolina Ramqvist. Att han också läser Astrid Lindgrens krigsdagböcker får ändå sägas vara ett mer medvetet sätt att nämna henne på än många andra. Synen på kultur känns också vettig, även om den är minst sagt svepande.
Nästa på tur är Magdalena Andersson som (kanske inte så oväntat) nämner Brigitte Nyborg som den fiktiva karaktär som hon identifierar sig med. I läshögen ligger Annie Reuterskiölds bok När du dör ska jag vara nära och det mest positiva med intervjun är att hon lyfter läsning för barn och unga som ett extra viktigt kulturområde. Här får det gärna komma konkreta satsningar. Lite fint är det också att hon lyfter lärare i den kommunala Kulturskolan som extra viktiga. Liksom jag hoppas Andersson på fler böcker av Lydia Sandgren. Det vore sorgligt om det inte blev mer efter Samlade verk.
Jimmie Åkesson lyfter sitt partis fokus på det svenska kulturarvet och svensk kultur, utan att egentligen kunna ge exempel på vad det är. Han tycker dock att Astrid Lindgren är den person som betytt mest för svensk kultur och vill se Lasse Berghagen som kulturminister. Minst en känga till det han kallar ”finkultur” ges och självklart vill Åkesson hellre vara folklig. Musik är viktigt för honom, det är tydligt och då främst hårdrock.
Johan Pehrson jobbar om möjligt ännu hårdare på folkligheten, men har hånats en del på sociala medier efter att han i Aftonbladet påstått sig ha läst såväl Proust som Houellebecq i skolan, trots att den senare debuterade i mitten av 90-talet och översattes till svenska första gången 2000 då Elementarpartiklarna gavs ut av Albert Bonniers förlag. I övrigt lyfter Pehrson vikten av bibliotek, identifierar sig med Alfons Åbergs pappa och verkar gilla att både läsa och gå på teater.
Annie Lööf lyfter fram Selma Lagerlöfs storhet och det är något jag håller med om. Samtidigt känns det lite krampaktigt, som Alex Schulman skriver i sin text om det lite pinsamma i att alla partiledare, utan Jimmie Åkesson enligt honom, försöker vara både mer kulturella och mer folkliga än de är. Jag kan hålla med, men är ändå glad att Lööf lyfter Lagerlöf. Lite tråkigt är det dock att hon snarare berättar om böcker hon vill läsa än böcker hon läst. Om hon håller sig från Astrid Lindgren, nej det gör hon inte, utan berättar om hur hon ofta setts som en Pippi Långstrump.
Det är intressant att få smygkika på partiledarnas kulturvanor, samtidigt är det mer förutsägbart och bekant än nytt och spännande. Läs gärna Barbro Hedvalls text om att det bekanta är det vi vill ha. Det som också är tydligt är vilka av partiledarna som verkligen är intresserade av kultur och som är läsare på riktigt, istället för att bara posera och välja sådant de tror funkar. Jag kan hålla med Alex Schulman om att det är problematiskt, men tror inte att det är så enkelt att de som säger sig gilla ”rätt” kultur fejkar och att endast Jimmie Åkesson är ärlig. Jag ser till exempel Märta Stenevi och Ulf Kristersson som ”riktiga” läsare, möjligen skulle även Nooshi Dadgostar kunna kvala in.
Liknande kulturintervjuer gjordes inför valet 2018 och dem skriver jag om här och här. Spoiler alert: Astrid Lindgren var poppis då också och avslutningen på det andra inlägget håller fortfarande.
Och nej, jag har inget emot Astrid Lindgren. Jag gillar och gillade hennes böcker som barn. Men det är lite som när lärare inte kommer förbi Ondskan när de ska låta sina elever läsa i skolan. Det finns så mycket mer.