Olika världar

Olika världar är ett seminarium som berör gängkriminalitet i fiktionen och samhället. Jenny Strömstedt leder samtalet med Kicki Sehlstedt, Malin Persson Giolito och Zana Kaya. Två författare jag läst och uppskattat och så Kaya som jag har kvar att upptäcka.

Istället för att skildra gängkriminella lägger Sehlstedt fokus på deras anhöriga. Hon är kriminalitet och har i sin forskning intervjuat kvinnor som lever med kriminella män.

Kaya har sett kriminaliteten på nära håll och vill skildra de unga män som lever mitt i våldet. Hans huvudkaraktärer heter Adam, Aden och Junior.

Adam har en svensk mamma och det var ett medvetet val för att visa att kriminalitet inte beror på ursprung, om man inte ser den utsatta förorten som en del av ursprunget.

Våra fördomar gör att vi ser alla från vissa områden som kriminella, men det är dels få som verkligen hamnar mitt i våldet och det finns många andra skäl än ursprung, det lyfter även Persson Giolito. Hon ville egentligen inte skriva om gängen, utan om två pojkar som hamnar i sammanhang där våldet är nära.

Det är lätt att tro att vi har koll på vilka som är förövare och offer, men även Sehlstedt trycker på att mycket är fördomar. Alla som får barn som hamnar i kriminella kretsar har inte övergivit dem. Även Kaya önskar en mer nyanserad bild av såväl gäng som förorter. Få som bor där är kriminella, men dessa får sällan stå i fokus.

Kaya berättar om sin engagerade mamma och vikten av en bra skola. Det räddade honom och kan rädda fler. Vänner till honom har valt andra vägar, kanske för att de inte hade fler förebilder än dåliga sådana.

Människor utan makt tar till våld, säger Persson Giolito och kopplar makt till ekonomisk trygghet. Kan du inte påverka ditt liv i en positiv riktning, om du inte kan försörja dig och din familj, då finns risken för desperation och i förlängningen våld.

Något som också visar hur sjuk maktfördelningen är handlar om vilka som diskuterar våld och hur våld ska motarbetas. De som inte drabbas är de som letar lösningar och set handlar bara om strängare straff, istället för till exempel satsningar på till exempel skolan. Vi har tappat bort skolan och fokuset på hur skolan ska hjälpa unga, istället handlar det om att unga ska skärpa sig och gå till skolan. Ansvaret läggs fel.

Ett annat problem är att det är lika lätt att köpa vapen som att köpa tomater. Kaya påpekar att det här är något som måste förändras.

Klass är ett perspektiv, men också genus. Persson Giolito lyfter det faktum att det handlar om män. Sehlstedt håller med och säger att vi måste tala om den machokultur som råder och som föder hämndstrukturer och fler våldsspiraler. Kaya talar också om klasskillnader som hela tiden ökar och hur det måste förändras. Visst innebär hårdare straff och vissa försvinner från gatan, men problemet är att det står flera personer redo att ta över.

Ett annat problem är, som Sehlstedt lyfter, att få personer som skjuter en annan få stå till svars. För få brott får en lösning, för få gärningsmän straffas. Det drabbar helt klart de utsatta områden och alla som faktiskt inte är en del av kriminaliteten. Strängare straff hjälper inte när så många människor drabbas och känner sig utsatta och exkluderade från samhället.

Panelen är överens om att strängare straff inte ökar förtroendet för stat och samhället. Inte heller gillar de att politiker älskar att lyfta Danmark som ett föregångsland. Det krävs en större respekt för människor i de områden som kallas utsatta för att de ska våga, orka, vilja vända sig till polisen istället för sin församling eller andra makthavare som opererar i parallella samhällsstrukturer. Att alla har ett ansvar är ännu en sak som de tre författarna är överens om, liksom att faktiskt försöka se människorna som finns närmare gängen. Kanske borde också fler författare vara politiska, säger Persson Giolito och lovar att hon ska bli landets mest politiska författare. Att se människorna, det är politik, säger hon och får en applåd. Kaya vill fortsätta skildra förorten och säger att det känns som hans skyldighet.