Frågan om marknadsskolan har fått uppsving det senaste året, men efter valet är jag rädd att den är död under några år. Jag har gärna fel, men jag är rädd för att fokus helt kommer att läggas på kontroll istället för undervisning och definitivt framför driftsform.
Jag hade tänkt hoppa över skoldebatten under årets Bokmässa, men seminariet med Linnea Lindquist, Emma Leijnse, Ivar Arpi och Marcus Strömberg. Två journalister, en biträdande rektor och en vd för Academedia. Samtalet modereras av Jörgen Huitfeldt. Fint folk kommer sent, brukar det heta och Ivar Arpi har en minut till godo när han dyker upp.
Det har gått 30 år sedan friskolesystemet sjösattes och det har inte gått riktigt som det var tänkt, då vinstjakten allt för ofta står i centrum snarare än elever.
Är marknadsskolan ett bra begrepp att använda, undrar Jörgen Huitfeldt. Nej, säger Strömberg, då det inte sätter fokus på rätt saker. Lindquist påpekar också att alla skolor i Sverige påverkas av marknadssystemet. Marknadsskolan är inte ett bedömning av friskolor, utan om vissa principer och vissa problem. Ivar Arpi tycker inte att marknadsskolan behöver vara ett negativt begrepp.
Klart är att segregationen ökat och likvärdigheten minskar. Vad kan skyllas på friskolorna? Egentligen ska man skylla mest på MP och S, säger Lindquist, då beslutet att alla skolor skulle få lika stor skolpeng förstörde väldigt mycket. Då kom koncernskolorna och vinstjakten startade.
Ska friskolor ha samma skolpeng, frågar Huitfeldt Strömberg, som menar att friskolor inte ska få ersättning för uppdrag som de inte har, men att uträkningen gällande ersättning måste vara mer korrekt.
Att segregationen kopplad till skolan ökar i Sverige är väl beforskat och där skiljer sig Sverige från andra länder. Leijnse påpekar att boendesegregationen är mest avgörande, men skolvalet och andelen friskolor påverkar en hel del. Ungefär en tredjedel är en siffra som brukar höras. Skolval ökar segregationen, så ser det ut, menar Leijnse.
Samtidigt som friskolereformen sammanföll med omvandlingen av hyresrätter till bostadsrätter, inflikar Arpi, vilket gör rörligheten sämre och segregationen ökar. Även om skolan har ett kompensatoriskt uppdrag, men kommer inte att lyckas. Arpi är tydlig med att vi inte ska ta bort ett system utan att fundera över konsekvenserna.
Vårt skolval är unikt, säger Strömberg, som menar att vi ska vårda det och kanske förändra det. Leijnse talar om andra länder som faktiskt har samma sorts friskolor, alltså skattefinansierade skolor som drivs privat och där det läggs större ansvar på dessa skolor gentemot eleverna.
Lindquist menar att det skolval vi har i Sverige bara gynnar de som kan systemet. Hon vill istället ha ett skolval som når fler. Arpi fokuserar på att systemet är korrumperat och att många före detta politiker innehar centrala positioner i de vinstdrivande koncernskolorna. All opinionsbildning på högersidan är knuten till Svenskt näringsliv och det är ett gigantiskt problem. Arpi ger mig faktiskt lite hopp, för det är från hans håll en förändring kan tvingas fram.
Strömberg vill självklart inte se att Arpis retorik har poänger. Han drivs av ett engagemang att göra skolan bättre även om de drivs som företag. Arpi påpekar att det låter väldigt fint, men lönsamheten är ett faktum. Att koncernskolorna skulle ta emo
Problemet är inte att elever väljer friskolor, utan att det valet påverkar de kommunala skolorna negativt. Strömberg vill inte öka den ideella delen av skolorna, utan menar att de kan vara mycket mer problematiska. Både Arpi och Leijnse pratar om dilemmat att även föräldrar som är emot systemet känner sig tvingade att välja en segregerad skola till sina barn, då den närmaste skolan inte är bra.
Vad händer nu efter valet? Arpi menar att det omöjligen kommer att bli så att systemet med t.ex. köer kommer att förändras. Möjligen kan finansieringen ses över. Även Strömberg vill ha en reformering av systemet och önskar att den ska innefatta en överenskommelse även med S. Mer insyn, men inte offentlighetsprincip är annat han vill se.
Längst upp på Lindquists lista är översynen av ersättningssystem. Hon vill däremot inte ha ett delat ansvar för utbudsansvaret. Ett gemensamt skolval under ett visst fönster är också något hon vill se. Som Arpi påpekar är det också svårt för mindre huvudmän att starta skolor om kraven på eget kapital blir stort.
Frågan är om det verkligen är en politisk reform vi behöver för en ökad kvalitet och jämlikhet i skolan. Leijnse menar att det absolut viktigare ör att alla lär sig att läsa och att alla får särskilt stöd tidigt. Det står redan i skollagen, men genomförs inte. Anledningen kopplas till budget. Det vi behöver är långsiktighet, säger Lindquist. Det går inte att bygga en verksamhet på plötsliga, kortsiktiga statsbidrag.
Blir det då någon förändring efter valet? I panelen är de rätt pessimistiska. Den enda som tror på förändring är Marcus Strömberg, som inte ens bemöter Arpis upprepning av det faktum att alldeles för många med makt tjänar på nuvarande system.