Unga i miljonprogrammet

Dags för seminarium om ungdomsböcker som utspelar sig i förorten och fyra bra böcker jag läst, fem om man räknar moderatorn Elaf Alis bok Vem har sagt något om kärlek.

Melody Farshin är aktuell med 100k som är tredje delen i den serie som inleds med Mizeria. Hon öppnar för att det kan bli fler böcker om tvillingarna Ali och Aisha, men inte just det fall som är centralt i de första tre böckerna. Farshin ville skildra det kollektiva i förorten, där människor hjälps åt, men också det arv som det innebär att växa upp och leva i en miljö där våldet är nära och rädslan för att förlora någon till det. Hon hoppades, men vågade inte riktigt drömma om, att få skriva flera böcker för att hinna berätta hela historien.

Jag läste ganska nyss Nora Khalils debutbok Yani, men har ännu inte hunnit skriva om den. Khalil är lärare för de yngsta, men boken handlar om tre killar som går sista terminen i nian. En av dem, Ali får ett utvisningsbesked och hans vänner försöker förhindra det. Khalil hade främst skrivit poesi tidigare, men när hon gick en skrivarkurs började hon skriva längre och karaktärerna kom till. Hon valde att skriva om killar dels för att hylla sina bröder, klasskamrater och andra killar hon mött, men också för att en bok med en ung, muslimsk tjej som huvudperson automatiskt skulle ses som självbiografisk. Det finns redan en andra del skriven om personerna i Yani och den kommer förhoppningsvis till våren.

Det som är viktigt med de böcker som står i centrum här vänder sig till dem som sällan syns i litteraturen. Unga som inte brukar läsa, men också vuxna som förhoppningsvis presenterar böckerna för unga. Farshin berättar att hon också får brev från fängelser, men hon hade unga från miljonprogrammen som tänkt målgrupp. Därför är hon glad över att boken fick vara som hon skrivit den och inte heller med en ordlista. Khalil talar om det faktum att de som bor i de områden som beskrivs inte ägt sitt narrativ. Språket i böckerna har diskuterats och vissa anser att det är fel att skriva på slang, en sociolekt med lägre status. Förhoppningsvis är det inte bara en trend med berättelser från förorten, säger Farshin och talar om hur lätt det kan bli stereotypiskt när dessa områden beskrivs av författare som skriver med ett utanförperspektiv. Jag håller med och har t.ex. väldigt svårt för författare som Mats Berggren som verkligen anstränger sig för att få in så många stereotyper som möjligt.

Det finns så många fördomar om förorten och om dem som bor där. Khalil berättar om hur hon ibland ses som någon som inte förstår. Hon är en ung kvinna som bör slöja och det aktiverar fördomar. Att unga pojkar från orten porträtteras som de på omslaget till Yani är ovanligt. Vanliga killar finns också, men det är svårt när möjligheterna till ett vettigt liv är begränsat. Det är inte konstigt att de hänger i centrum om fritidsgården läggs ner. Farshin önskar sig fler bilder från förorten, samtidigt kan det vara svårt att vara sig själv i en miljö där du sorteras in i ett fack direkt.

Khalid var med i Ortens bästa poet och rekommenderar alla unga i förorter runt om i Sverige att delta i tävlingen. Fler behöver skriva, men det gäller att ha självförtroendet att göra det. Khalil vågade inte först, men vågade till slut ställa upp trots att hon var otroligt nervös och egentligen avskyr att framträda. Farshin är också inne på att det krävs mod och påpekar att ingen annan kan en annans historia bättre än den själv.