Yani av Nora Khalil

När jag lyssnade på Nora Khalil och Melody Farshin på Bokmässan insåg jag att jag glömt skriva om Khalils debutroman Yani som kom ut i augusti. Det är en bok som skildrar livet i den förort där Nora själv är uppvuxen och hon beskriver den som en hyllning till sina bröder, sina gamla klasskamrater och alla andra killar hon mött. Tidigare har Khalil gett ut poesi och det var i den genren hon kände sig hemma, men berättelsen om Rayan och hans vänner behövde skrivas. Yani beskrivs som en kollektivroman om ungdomar i Botkyrka och vi får höra en rad röster.

Rayans bästa vänner heter Caspian och Amir och det är den senare som hamnar i centrum direkt i första kapitlet. Amir har nämligen fått ett utvisningsbesked och under vårterminen i nian, när allt fokus ska vara på vilken gymnasieskola och vilket program man vill gå på, behöver han förbereda sig på att lämna sitt hem. Han har inte berättat för sina vänner och när de får veta var det ”som att hela lektionen dog”. Rayan och de andra är inte beredda att ge upp. Det är en självklarhet att de ska kämpa för sin vän. Wahida är den driftiga och hon kör igång direkt.

En av de saker jag tycker mest om i Yani är skildringen av vänskap. Rayan, Caspian och Amir har hängt ihop sedan fjärde klass då Amir kom till klassen. Han placerades bredvid Rayan då de talade samma språk. Rayan var rädd för att behöva agera tolk i evighet, ”[m]en Amir käkade upp svenskan cok snabbt.” Jag tycker också om Rayans syster som egentligen pluggar till sjuksköterska i Umeå och verkar skämmas över familjens ”importiga” skinnsoffor och är på Rayan som en hök om att byta örngott varje dag. ”Man kunde omöjligt ha en jobbiga syrra”, tänker han men med kärlek. Vännerna hänger gärna på fritidsgården, där Sebbe finns för att fixa fika och snacka en stund. Där har också Wahida, Amal och Sara ett möte med honom för att fixa en tjejkväll och Caspian tycker spontant att feminismen har gått för långt. Detta trots att det faktiskt är så att fritidsgården till stor

Det är ett utanförskap som Nora Khalil skildrar och föraktet mot de priviligierade svenskar som vill rädda förorten är tydlig. Sussie, som kommer från socialtjänsten och vill prata med killarna om gangsterrapens påverkar på gängkriminaliteten blir raskt kallad Sossie och dessutom totalt dissad. De är trötta på folk som kommer till förorten och tror att de är Nelson Mandela som ska lösa gängkriminaliteten med ett studiebesök på fritidsgården. Jag förstår dem. Som lärare är jag dock glad att det finns en positiv sådan i boken, Helena som klassen köper en vegansk tårta till.

Klart är att Nora Khalil är en riktig språkkonstnär. Språket är rappt och inte sällan poetiskt. Slangorden är många och det gör att texten känns autentisk, men som utomstående tant undrar jag om det verkligen är möjligt att använda ordet ”cok” så otroligt ofta. Att förminska Khalils språk till förortssvenska vore dock en förolämpning, för språkhanteringen är fantastisk. Kreativt, fullt av metaforer , liknelser och ordlekar, dessutom är dialogerna riktigt roliga. Trots att innehållet till stor del är svart skrattar jag mycket och ofta. Jag tycker mycket om Yani och blev glad att höra att en fortsättning är i princip färdig och kommer ut i vår.

---