Grattis till Annie Ernaux

Den franska författaren Annie Ernaux tilldelas Nobelpriset i litteratur 2022 och när vi tippade i gårdagens inlägg tillhörde hon kategorin ”författare jag inte läst något av men är nyfiken på”. Kanske är det den bästa kategorin pristagare. Motiveringen från Svenska Akademien lyder:

”för det mod och den kliniska skärpa varmed hon avtäcker det personliga minnets rötter, främlingskap och kollektiva ramar.”

Ernaux skriver främst självbiografiskt och när jag lyssnar på samtalen kring henne på svt efter till tillkännagivandet blir jag ännu mer säker på att jag kommer att tycka om hennes böcker. Fokus på språket och med kvinnors liv som fond. En kvinnas, men också allas. Romanen Åren beskrivs till exempel som en ”kollektiv självbiografi”. I studion påpekas att prisandet av Ernaux, som bland annat skrivit om ett övergrepp i boken En flickas memoarer, vänder blad efter skandalerna genom att låta en flicka och kvinna komma till tals. Stefan Ingvarsson, som finns i studion, påpekar flera gånger att det här är pristagaren som ger Nobelpriset och Svenska Akademien tillbaka sin storhet. Det har skett en generationsväxling bland de aderton och det är en ny riktning som kan skönjas. Idag skulle ingen påpeka att pristagaren skriver om kvinnor, vilket gjordes när Doris Lessing tilldelades priset 2007.

Den autofiktiva trenden inom litteraturen är stor och har varit så i många år. Annie Ernaux kan dock ses som etnolog snarare än författare, säger Ingrid Elam och tydligen även hon själv. Visserligen är det Ernaux skriver självupplevt, men hon är noga med att se sig själv utifrån och verkligen fundera över hur minnet fungerar. Elam påpekar också att Ernaux är en författare som kanske tilltalar den svenska publiken mer än den franska. I en intervju som sändes i Babel i förra veckan talar Ernaux om vikten att väcka känslor, men att inte skriva om känslor utan att beskriva verkligheten. Hon undersöker sitt liv genom sina böcker och när Elam intervjuar henne via telefonen i studion möter vi en ödmjuk författare som lever för sitt skrivande och är glad och kanske lite tyngd av stundens allvar. Att få Nobelpriset innebär trots allt också ett ansvar.

Ellen Mattsson, ledamot i Nobelkommittén beskriver Ernaux som en författare som skalar bort allt onödigt och vågar skriva om svåra saker. Stilen beskrivs som enkel och torr, snarare än poetisk och det gör mig möjligen lite skeptisk. Samtidigt blir jag väldigt nyfiken. Mattsson har också en ganska sund syn på valet av pristagare och på frågan om de inte missar många författarskap svarar hon att de självklart gör det. Den andra franskspråkiga författaren på tio år visar att just det franska språkområdet är stort även historiskt. Visst är engelskan överlägset störst, men därefter kommer franskan tätt följd av tyskan.

Förlaget som ger ut Ernaux böcker på svenska är Norstedts och vi som inte läst något rekommenderas av förläggaren Lisa Lindberg att börja med Min far & kvinnan som gavs ut på svenska 2020 i översättning av Katja Waldén. Hon rekommenderar också Åren som berättar om författarens uppväxt i Normandie. För mig som absolut älskar Nina Bouraoui och önskar se henne som nobelpristagare något gång är valet av Annie Ernaux på samma gång fantastiskt och lite sorgligt. Fantastiskt för att jag anar många likheter mellan Bouraoui och Ernaux, men lite sorgligt för att två författare som har ett liknande författarskap sällan får priset. Å andra sidan är Bouraoui född 1967 och Ernaux 1940 och just fyllda 82 år. Det finns många chanser till för Nobelkommittén att välja henne. I väntan på det läser jag mer än gärna något av årets nobelpristagare i litteratur. Det blir nog En flickas memoarer eller möjligen Åren. Jag är också nyfiken på senaste boken Omständigheter som Hamadi Khemiri läste ur under svt:s sändning. Jag tyckte om det jag hörde. Omständigheter kom ut i augusti och översättare är Maria Björkman (som också översatt böcker av Nina Bouraoui). Tydligen har den också filmatiserats och filmen tilldelades Guldlejonet i Venedig 2021.

Foto: Catherine Hélie