En flickas memoarer

När Mats Malm tillkännagav att Annie Ernaux är årets nobelpristagare i litteratur fick jag äntligen tummen ur att läsa något av henne. Valet föll på En flickas memoarer från 2016 som är Ernaux senaste bok på franska. Där vågar hon sig äntligen tillbaka till sommaren 1958 och de händelser som påverkat hela hennes liv. Det var sommaren strax före hennes artonårsdag då hon arbetade som ledare på ett sommarläger. Faktiskt var hon kvar där 1 september då hon fyllde 18, men trots att hon bjöd på mousserande vin var det få som kom förbi hennes rum för att fira.

Ernaux funderar över vem flickan från 1958 var och hur hon förändrades under sommaren. Ganska snabbt konstaterar hon att det troligen inte är någon som minns henne och att så var fallet väldigt snart efter sommaren. Även författaren själv har velat glömma henne och skriver:

Jag ville också glömma den flickan. Verkligen glömma henne, det vill säga inte längre vilja skriva om henne. Inte längre tänka att jag måste skriva om henne, hennes begär, hennes galenskap, hennes dårskap och hennes högmod, hennes hunger och hennes blod som sinade. Jag lyckades aldrig med det.

Flickan från 1958 har pockat på att få sin berättelse skildrad, men författaren har både försökt glömma och faktiskt också försökt skriva. Inget av det har lyckats. En gång försökte hon verkligen skriva ner sina minnen i en almanacka, men det blev för smärtsamt. Samtidigt inser hon att boken måste skrivas, historien måste berättas, för vem vet vilken bok som blir den sista. Hennes minnen är fläckade av skam och medan hon studerar fotot på den 17-åriga flickan gör hon sig redo att berätta hennes historia. Flickan som kom från landet, var enda barnet, bar omoderna kläder och knappt hade varit utanför samhället där hon bodde. Hon som längtade efter äventyr och hoppades får det under sommaren. Flickan som fortfarande kan dyka upp i den äldre kvinnan och orsaka ett sammanbrott många år senare.

Det är smärtsamt att läsa om Annie Duchesne som snart ska fylla 18 och som, när vi träffar henne första gången, kliver av tåget i S. Var det är vet vi inte och författaren väljer att inte berätta. Inte heller får vi några efternamn på de människor som skildras. Vi vet dock att det är den 14 augusti och att flickan mer än något annat önskar att hennes mor ska lämna henne och ta tåget tillbaka till Yvetot. Hemma har hon en viss status som specerihandlarens dotter och skolans stjärnstudent. Vad hon inte vet ännu är att statusen inte kommer att följa med henne till sommarlägret. Där kommer istället hennes status att vara låg och allt medan dagarna går sjunka ytterligare.

Jag fascineras av Annie Ernaux sätt att skriva. Hur hon försöker gå ut ur sitt nuvarande jag och skildra en annan tid och en annan person som också är hon, men samtidigt någon helt annat. Hur hon försöker förstå flickan från 1958 och den längtan hon har att bli omtyckt. Hur fel det blir när denna längtan utnyttjas och förlöjligas. Det är inte bara det att sommaren 1958 förändrar henne just då, utan det som händer då förändrar också hennes liv och hennes syn på kärleken. En flickas memoarer är intensiv och välskriven. Som jag misstänkte är Ernaux en författare i min smak och jag läser gärna mer av henne. Eftersom förlaget dragit tillbaka alla e-böcker och ljudböcker på svenska från strömningstjänsterna, trots att de fanns där när Ernauxs pris tillkännagavs, får det dock vänta. Jag blir inte jättesugen att stötta Norstedts efter ett sådant beslut.

---