När vi diskuterade De andras land av Leïla Slimani i Bokbubblarna hade jag inte hunnit läsa ut den. Drygt halvvägs igenom upplevde jag den som lite trög och svårläst. Om det var samtalet på vägen som gjorde det eller att jag helt enkelt kom in i boken låter jag vara osagt, men faktum är att den blev väldigt mycket bättre. Slimani tar oss med till Marocko efter andra världskriget dit Matihlde från Alsace flyttat med sin make Amine. De träffades när han var i Frankrike på grund av kriget och hon såg honom som exotisk och spännande. Livet i den franska kolonien blev dock inte alls som hon föreställt sig.
Året är 1947 och paret återförenas i Rabat, Amines hemstad. Så länge de bor i staden med hans familj trivs Mathilde ändå hyfsat bra, men Amine drömmer om att flytta till den bit land som familjen äger på en kulle utanför Mèknes. Marken är i det närmaste obrukbar och livet är hårt. Att uppfostra de två barnen Aïcha och Selim under knappa förhållandet är en svår uppgift. Mathilde kämpar på, liksom Amine, men deras liv blir mer och mer parallella även om kärleken, eller i alla fall lusten, fortfarande finns kvar. Att leva som kvinna i Marocko är svårt nog, men att dessutom vara fransyska gör det hela ännu mer komplicerat. I landet börjar protesterna mot kolonialmakten bli allt starkare och framtiden känns osäker.
De andras land är första delen i en planerad trilogi där Slimani skildrar sina släktingars liv i Marocko. Mathilde var hennes mormor och jag antar att Aïcha är den som blir hennes mamma. Karaktärerna är verkligen spännande att följa och fokus ligger på kvinnorna. Mathilde berör mig mycket, liksom hennes dotter Aïcha, men mest av allt fastnar jag för Amines syster Selma. Det tog som sagt lång tid att komma in i De andras land, men belöningen kommer i bokens andra del. Slimanis språk är kompakt och mycket står skrivet mellan raderna. Karaktärerna är också många och inledningsvis är det svårt att veta vilka som kommer att bli betydelsefulla och vilka som bara finns där. När jag nu kommit in i berättelsen ser jag dock fram emot seriens andra del. Förhoppningsvis kommer den snart.
Om boken
De andras land av Leïla Slimani, Natur & Kultur, (2022), 336 sidor
Originaltitel: Le pays les autres
Översättare: Maria Björkman
Foto: Francesca Mantovani
Ingen tvekan om att Slimani är en stor berättare, vilket hon nu bevisat med både “Vaggvisa” och denna första trilogidel. Jag tycker att hon är ruskigt bra på att måla upp sina karaktärer utan att för den skull bli så detaljerad att det inte blir något kvar för funderingar. Beroende på hur nära hon nu väljer att ligga det biografiska och den egna familjen kan både volym två och tre bli väldigt dramatiska och jag ser verkligen fram emot att få möjlighet att läsa. Se där ännu en framstående fransk-marockansk författare, vid sidan av sådana som Abdellah Taïa, Tahar Ben Jelloun och andra.
Först tänkte jag att Vaggvisa och De andras land var totalt olika, men egentligen finns det många likheter i sättet att berätta en historia där små pusselbitar av den läggs hela tiden.