Tysk höst

Tysk höst av Stig Dagerman är en sammanställning av en rad reportage som författaren gjorde för Expressen hösten 1946. Boken publicerades 1947 och gavs 2010 ut med ett nyskrivet förord av Elfriede Jelinek. Dagerman möter tyskar som nu har det sämre än de hade det under kriget och som när de påpekar detta blir anklagade för att fortfarande vara nazister. Människor som bara lytt den makt som krävt deras lydnad straffas nu som vore de alla skyldiga till nazismens grymheter. När jag läser om det elände som drabbat krigets förlorare och hur alla tyskar kollektivt bestraffas för något som långt ifrån alla varit en del av, inser jag att vi vet otroligt lite om deras öden. Vinnarna skriver utan tvekan historia och det blir extra tydligt under läsningen av Tysk höst.

Tänk dig att du överlevt ett krig och nu bor i en sönderbombad stad. Ditt hem är förstört, kanske bor du i en källare eller på något annat eländigt ställe. Den ledare som styrt ditt land är skyldig till fruktansvärda saker och världen hatar honom och hans anhängare. Du vill bara överleva i ett land som det visserligen är fred i, men som ockuperas av krigets vinnare och där en av dem, Ryssland, hela tiden skickar människor från ”sin” sida av landet, till den andra för att slippa ta hand om dem. Vissa är skyldiga, alla drabbas.

Så här skriver Stig Dagerman om det kollektiva straff som drabbat tyskarna:

Om det förflutnas grymheter, utövade av tyskar i och utanför Tyskland, kan givetvis inte råda mer än en mening, eftersom det om grymheten överhuvudtaget, på vilket sätt och av vilka den än utövas, inte riktigt kan råda mer än en mening. En annan sak är om det nu är riktigt, ja om det inte i sin tur är grymt att betrakta de tyska lidanden, som bland annat redovisas i denna bok, som rättvisa därför att de utan tvivel är följder av ett misslyckat tyskt erövringskrig. Redan ur juridisk synpunkt är ett sådant betraktelsesätt i hög grad felaktigt, därför att den tyska nöden är kollektiv, medan de tyska grymheterna trots allt inte var det.

Något som är riktigt intressant och som jag också hade dålig koll på är den demokratiska utvecklingen i ett land som varit en diktatur med en diktator som verkligen styrde sitt folk med järnhand. Nu behöver folket hitta ett nytt ”vi” och tillsammans skapa en demokrati som innefattade dem alla. Detta ”vi” hade ”räddats” av engelsmännen, men också fått smaka på deras  bomber, som drabbat alla oavsett klass. Samtidigt var det de fattigaste som bodde i ruiners källare eller övergivna bunkrar, medan de inte lika fattiga och utsatta, de ”mellanfattiga” trängde ihop sig i små hyresrum och de ännu mindre fattiga till och med kunde tilldelas en våning. Klasserna hade inte suddats ut, bara för att alla hade blivit fattigare. Skulle ett nytt ”vi” utgå från den intellektuella medelklassen som stått för en antinazism, men också sluppit lida lika mycket under nazismen som många andra, eller från de som drabbats värst?

Att ett ”vi” skulle vara emot nazismen var ganska klart, då de som under kriget inte varit det nu var tvungna att genomgå en ”avnazifieringsprocess”, men också emot kommunismen. Till slut gick det knappt att skilja de nya partierna åt. Dagerman skriver om en namnlös författare som skojar om att ”de olika partiernas program ännu inte är klarare uttryckta än att folk går på fel valmöte och först vid utgången, om ens där, märker att de besökt socialdemokraterna istället för de kristliga demokraterna eller liberaldemokraterna istället för de konservativa.” Författaren påstår sig vara född antinazist, men har ändå röstat på Cdu, som bildades 1945 och lockade många ex-nazister, då socialdemokraterna inte sågs som något alternativ för den som hade pengar. Nu skulle ingen förknippa CdU med nazister, men Dagerman gör det definitivt. Inte för att CdU på något sätt var nazistiska, utan för att det var ett alternativ mer än socialdemokraterna och definitivt mer än kommunisterna för de som röstat på Hitler. För att tydliggöra är Dagerman helt på det klara med att alla som röstade på Hitler inte var övertygade nazister och han problematiserar det en hel del i sina reportage.

---

Inlägget publicerades ursprungligen på Kulturkollo