Såret av Emma AdBåge

Såret är Emma AdBåges senaste bok och föga överraskande är den nominerad till Augustpriset 2022 i barn- och ungdomskategorin. Som vanligt är det vardagsdramatik på hög nivå när AdBåge återvänder till skolgården och denna gången till lekarna runt pingisbordet. Eftersom det inte finns några pingisracket och ingen tar lärarens idé att spela med bananer på allvar, springer och hoppar de runt och på bordet istället. Det är då huvudpersonen ramlar och slår sig i huvudet. Blodet forsar och elever från både ettan och tvåan flockas runt henne. Till och med Niklas i fyran och några på fritids dyker upp, liksom hela kören. Det gör ont självklart, men ändå njuter huvudpersonen ändå lite av uppmärksamheten. När Jarmo lyfter upp henne och bär henne till lärarrummet blir det lite spännande också, för där har vår huvudperson bara varit en gång. Blodet fortsätter att rinna och Jarmo tvättar såret. Till och med rektorn tittar förbi och tröstar lite. I korridoren får huvudpersonen ännu mer uppmärksamhet och en massa frågor. I pannan har hon ett stort plåster i pannan, det största plåstret hon haft och på skolgårdens asfalt lyser blodet fortfarande rött. På svensklektionen skriver klassen dikter om sår och på bilden tar de röda pennorna slut.

Emma AdBåge beskriver känslor så otroligt bra. Det är smärta, sorg och rädsla, men också pirr i magen och en glädje och nästan stolthet över att få vara i centrum. Det håller inte så länge tyvärr, då såret får en skorpa som sedan trillar av, men någonstans verkar huvudpersonen känna att det var värt smärtan att faktiskt få lite extra uppmärksamhet ett tag. Under läsningen tänker jag på Torgny Lindgrens novell ”Handkraft” där huvudpersonen blir av med sin ena arm i en brutal olycka och njuter så mycket av att få uppmärksamhet att han offrar sin andra arm när ensamheten smyger sig på igen. Den hemska lösningen väljer AdBåge inte, men visst infinner sig någon slags besvikelse hos huvudpersonen när såret är läkt och ingen längre bryr sig.

Illustrationerna är av det slaget att det finns mycket att titta på och mycket att prata om. Ett myller av barn som befinner sig på skolgården, i korridoren, i klassrummet och slutligen i simhallen. Att prata om bilderna var något av det roligaste mina barn visste när vi läste högt och AdBåges illustrationer bjuder verkligen in till samtal. De är knasiga, perspektivet är lite annorlunda, nästan skevt och ingenting är direkt vackert. Jag älskar dem, men kan tänka mig att det kan finnas dem som tycker att de är lite för knasiga. För mig är det en del av den humor som genomsyrar AdBåges böcker både i bild och text. Det finns en klurighet som jag uppskattar och viktigast av allt är att hon alltid tar barnen och deras känslor på allvar.

---