Minnen av infraröd

Jag har varit nyfiken på Iman Mohammed sedan debuten Bakom trädet ryggar som gavs ut 2018 och nominerades till Borås tidnings debutantpris. När hennes Minnen av infraröd nominerades till Augustpriset bestämde jag mig för att läsa den. Förväntningarna var höga efter att jag läst om recensenter som blivit så berörda att de gråtit sig igenom boken. Tyvärr infriades de inte alls. Mohammeds sätt att skriva är onekligen säreget, men mig passar det inte alls. Två gånger har jag nu läst samlingen med fragmentariska dikter och jag känner ingenting. Visst blixtrar det till ibland och visst finns det massor mellan raderna, men tomrummen är så stora att orden tycks flyta runt i en ostrukturerad syntax som mest gör mig förvirrad. Jag är en ingen ovan lyrikläsare, men Mohammeds texter får mig att känna mig både okunnig och korkad.

Inga versaler, ord som ofta saknar böjning staplas på varandra, tempus blandas, inga skiljetecken, ingen början och inget slut. Få rader på varje sida, dikter som skulle kunna vara en eller många. De inledande raderna sätter tonen:

eka ljudet springa

skymningen rotera under arkader

cirkulera dämpat

skugga

På förlagets hemsida beskrivs Minnen av infraröd som såväl klarsynt som mystisk och visst är det mystiskt. Ett diktjag anas och döden är ständigt närvarande. Vi bjuds på luftiga dikter och mer kompakta och det är i de senare som det intensiva och känslomässiga märks. Som i de här raderna:

nattkula i munnen, kulor når aldrig husen, pappa ropar min cykel i bitar och

öppningen, blod över knäna, når kropparna innan husen kontrolleras våra liv, en

känsla som ett skott över våra liv, lögner i tv ketchup-reklam […]

Just tempoväxlingarna är något jag uppskattar och de dikter som nästan läses i cirklar kommer närmare. Ändå blir jag mer förvirrad än berörd av Minnen av infraröd och känslan av att jag missar något dröjer sig kvar. Ni som tillhör dem läst och blivit så berörda att tårarna förblindat er, får gärna förklara vad det är.

---