Augustprisets vinnare 2022

Lite i efterhand såg jag Augustgalan och även om jag håller med Sissela Kyle om att det är rätt tråkigt att ses digitalt, är jag glad över att ändå kunna se prisutdelningen utan att vara på plats. Allt och inget är som det ska, konstaterar hon och lyfter också fram det faktum att det varit ganska så lite diskussioner kring de nominerade, kanske för att de flesta varit fokuserade på vår kommande kulturkanon och Ruben Östlunds del av den.

Först ut är Lilla Augustpriset där vinnaren tilldelas 15000 kronor. I år står Ali Alonso som vinnare med sin text ”Döden i Rom”. Han tackar huvudpersonen Edward Sharp, som är novellens huvudperson och inte minst nunnorna som gav honom vin. Vi får möta några 16-åringar som reser till Rom från församlingen St. Eugenia i Stockholm i sällskap av den svenske prästen Pater Joakim. Texten inleds med att berättaren blir påkörd av en bil och uppfylld av endorfiner springer därifrån. Han verkar vara någon som söker kickar och texten är fylld av sådana. Alla de nominerade texterna hittar du här.

Något av det jag tycker mest om med Augustgalan är när böckerna blir presenterade. Det är högtidligt och underhållande på samma gång. Som Christoffer Carlssons presentation av Hans-Gunnar Axbergers Statsministermordet där jag kommer på mig själv att faktiskt tänka på att läsa, trots att jag faktiskt inte alls är intresserad av mordet på Olof Palme. Palme själv, absolut, men inte mordet eller mordutredningen.

Ännu mer vill jag läsa Nina van den Brinks Jag har torkat nog många golv om Maja Ekelöf när Mireya Echeverría Quezada berättat om kvinnor som städat och varför ingen som städat själv skriver om just städning. Det är en bok om ett samhälle där klass spelar roll och där städerskan får berätta.

Spännande är det också när Max Jedeur-Palmgren beskriver Andreas Cervenkas Girig-Sverige som en thriller om ett klasskrig. Jag kommer aldrig att läsa Maja Larssons Kläda blodig skjorta eller Claes Brittons Pontus Hultén, av helt olika anledningar, men när Emma Filipsson från Förlossningspodden presenterar Larssons bok förstår jag ändå dess storhet.

Pierre Schori presenterar Svart historia av Amat Levin, som jag redan är säker på att jag vill läsa. Han inleder med att tala om tyskarnas folkmord i det nuvarande Namibia, som blir en liten del av den stora berättelse som Levin låter oss ta del av. Schori avslutar med att säga att Svart historia skulle ha en självklar plats i en svensk kanon, då det nu också är svensk historia. Något som är viktigt att lyfta fram i dagens samhälle.

Så blir det Nina van den Brink som tilldelas priset för årets svenska fackbok och jag påminns om att jag i somras utmanade mig själv att läsa Maja Ekelöfs Rapport från en skurhink. Kanske kan julledigheten bli en tid för dubbelläsning.

Årets svenska barn- och ungdomsbok har också fina nominerade att lyfta fram. Jag håller fast vid mina författare från tidigare idag, men jag roas ändå av hur radiopsykologen Lasse Övling presenterar Emma AdBåges Såret, som han kallar för en ”barnsolidarisk” bok, vilket perfekt beskriver det sätt på vilket AdBåge alltid tar barnen på allvar i sina böcker. Intressant är att han benömner huvudpersonen i boken kille, då jag tänkt att det är en tjej. Visserligen ger badkläderna i slutet en ledtråd om att han har rätt.

Att Yani av Nora Khalil är en viktig bok inser jag ännu mer än tidigare efter att ha hört Emma Dominguez Martinez tala om den. Oavsett hur det går ikväll hoppas jag verkligen att Khalil kommer att skriva många, många fler böcker. En fortsättning på Yani är redan färdig. Lina Thomsgård & Björn Hedensjö presenterar Bettan av Marie Norin och Elisabet Ericson på ett sätt som gör mig sugen på att läsa.

Finaste presentationen bjuder kanske Arvida Byström på, när hon kopplar Vi ska ju bara cykla förbi av Ellen Strömberg till sin egen tonår. Det är också Strömberg som står som kvällens och årets vinnare av Augustpriset för bästa svenska barn- och ungdomsbok 2022. Nu MÅSTE jag läsa!

När det gäller de nominerade till årets svenska skönlitterära bok så vet jag redan att jag vill läsa Ixelles av Johannes Anyuru, som jag köpte signerad på Bokmässan. Åsa Wikforss introducerar berättelsen, som även när författaren själva talar om den, verkar väldigt komplex. En typisk julledighetsbok.

Aida Chehrehgosha letar upp författaren Ia Genberg i publiken och talar direkt till henne. Hon ber nästan om ursäkt för hur personligt det hon ska säga är och berättar om hur läsningen varit en gåva och hur väl den passade henne just nu. Berättelsen tvingade henne att se detaljerna i sitt eget liv och det var magiskt. Här någonstans brister det när Chehrehgosha försöker förklara hur mycket läsningen av Detaljerna gett henne.

Eva Melander presenterar Björnjägarens döttrar av Anneli Jordahl, en författare jag gillar, men en bok som inte lockar. Inte ens Melanders fina introduktion förändrar min känsla. Visst

Minnen av infraröd är den enda av de nominerade jag läst och även om jag inte ångrar läsningen, man gör sällan det, så lämnade den mig mer förvirrad än berörd. Konstnären Tova Mozard har kanske förstått mer än jag när hon talar om det omöjliga i att lämna sin kropp. Märkligt ändå att hon flera gånger måste påpeka att hon förstår.

Christina Ouzounidis introducerar Dröm, baby, dröm av Jenny Tunedal, som hon kallar för en myt. Den får henne också att tänka på de gamla myterna som den om Elektra. Den är på samma gång ett drama som en rad miniatyrromaner. Och så sista boken ut i år, Djävulsgreppet av Lina Wolff introducerad av Per Magnus Johansson, psykoanalytiker och idéhistoriker. Han kallar boken för ett stort verk i måttfullt format. Det handlar om att försöka överleva i en värld utan regler. Det inre och det yttre får båda betydelser, så även det undermedvetna och det omedvetna. Boken ”strålar av svärta i mörkret”, säger han. Vad dramatiskt det låter!

Så är det dags att säga grattis till Ia Genberg och Weyler förlag. Nu vill jag läsa Detaljerna. Genberg lyfter det alla kanske känner, att det oundvikligen blir en fråga om huruvida rätt eller fel bok som vann, men att det också finns en tro på litteratur i samhället. Även undergången har en färg som måste gestaltas, säger hon och tackar sedan sina svensklärare med att travestera Kerstin Thorvall ”jag minns alla mina svensklärare och hur de korrigerade mig”. Det var väl en faslig tur att de inte brukade ta på henne.

Årets hederspristagare blev Bokmässans grundare Bertil Falck, vilket känns extra roligt för en göteborgare. Vad hade staden varit utan mässan? Vi behöver kulturella höjdpunkter även utanför Stockholm och Bokmässan är definitivt en sådan.

Jag känner mig nöjd med årets pristagare, för även om jag inte läst någon av de tre vinnarböckerna, men jag vill läsa dem alla. Hur känner du?

Foto: Andreas Sundbom