Medan snön faller i Ådala

Tidigare har vi besökt Ådala på sommaren, men nu tycker Ragnar att även vintern borde vara kolonitid. Lite kallt är det, men han sopar snön från taken, eldar i bastun och planerar en invigning av den nya kaffestugan Att hans vän och granne Kalle gått bort och lämnat hustrun Birgitta ensam med kolonistugan är sorgligt och även där försöker Ragnar hjälpa till. Han lyckas till och med nästan med konststycket att göra surtanten Rigmor nöjd.

Vi följer invånarna i Ådala från 27 november fram till jul. Alla befinner sig inte i själva koloniområdet, men Ragnar finns som en länk mellan dem. En ny bekantskap är Marcus, Ragnars barnbarn och bror till Patric, som lämnat sin pojkvän Adam i New York och flyttat hem till Stockholm. Patric själv är helt fokuserad på barnet som han och Anna väntar, men först ska de fira jul.

Extra roligt är det att följa Stephanie som släpper musik på Spotify och blir vän med en ensam granne. Just viljan att rädda ensamma människor delar hon med Ragnar och det är fint utan att bli för sentimentalt. Ragnar själv hade också kunnat vara ensam, men barnbarnen finns där liksom alla grannar och så hunden Räkan som blivit viktigare för honom än han kunnat ana.

Det är fint att återse Ådala och mysigt med lite snö bland kolonistugorna. Vi bjuds på både mer svärta och ännu mer värme än i de tidigare böckerna i serien. Lagom med decemberstämning om än inte så mycket julfirande av skäl som jag inte vill avslöja här. Jag kan bara konstatera att Medan snön faller i Ådala är en fin bok om människor som är lätta att bry sig om. Åsa Liabäck lyckas verkligen skapa karaktärer som känns som människor av kött och blod och låter oss följa dem i livets med och motgångar.

---