O listar 2022

På årets sista dag passar det fint att återanvända Kulturkollos megalista för att utvärdera kulturåret 2022. Du hittar utvärderingar även hos Anna, Helena och Ulrica.

Årets mest oväntade:  Att en brevroman, som jag dessutom lyssnade på, blev en av årets största läsupplevelser. Att segra är banalt av Johanna Frändén och Carl Johan De Geer är fantastisk.
Årets klassiker: Måste bli Doktor Glas som jag för första gången läste med en hel klass. De kämpade på och betyget blev ”svårt, men intressant”.
Årets knock out: Afterlife är en av de bästa serier jag sett. Som en spark i magen, men samtidigt otroligt charmig. Jag grät och skrattade mig igenom tredje säsongen som kom 2022.
Årets nostalgitrip: Läst men inte recenserad ännu får Under samma tak av Christina Lindström och Jan Andersson ändå vara med på listan med huvudpersonen Frans fantastiska nörderi gällande 90-talsmusik som fick mig att för första gången på sisådär 30 år börja nynna på Vakna nu, Anneli.
Årets käftsmäll: Jag har hyfsat bra koll på skolan och de orättvisor som skapas av vårt världsunika skolsystem, men Emma Leijnes bok I en annan klass blev ändå en litterär käftsmäll. Vad håller vi på med och hur kan så många politiker förstå så lite?
Årets mest frustrerande karaktär: Rektor Ava Coleman i Abbott Elementary kan vara en av tv-världens mest irriterande karaktärer någonsin.
Årets kvinnokamp: Snarare tjejer än kvinnor kanske, men jag absolut älskade Så jävla operfekt av Charlotte Cederlund.
Årets gråtfest: Slutet av This is Us, eller egentligen varenda avsnitt av denna fantastiska serie som nu är slut.
Årets vemodigaste: Måste utan tvekan bli Berätta tre saker av Callum Bloodworth. Så fin, så varm och så sorglig.
Årets charmigaste: Det går liksom inte att komma ifrån att Emily in Paris tredje säsong är ännu charmigare än de två tidigare. Detta trots att jag är helt ointresserad av kläder och reklam och dessutom tycker att onödiga förvecklingar är just onödiga.
Årets historiska: Jag läser sällan historiska romaner, men fascineras av Denise Rudbergs serie om Kontrahenterna som 2022 fick en fjärde del.
Årets blåsning: När Annie Ernaux tilldelades Nobelpriset försvann alla ljud- och e-böcker av henne från strömningstjänsterna. Det handlade om att avtalen för ljudböcker behövde omförhandlas, meddelade Norstedts. I början av januari släpps ljudböckerna, men vi som läser e-böcker får vänta till i slutet av april. Segt minst sagt.
Årets dystopi: Jag har inte läst så mycket i genren, men tyckte mycket om Binti: ensam av Nnedi Okorafor. Två böcker till finns i serien och dem vill jag självklart läsa också.
Årets grafiska: Tre delar av Heartstopper har jag läst under året och jag tycker väldigt mycket om Alice Osemans berättelse om Nick och Charlie.
Årets nya bekantskap: Helt klart Annie Ermaux. Jag är väldigt glad över att Svenska Akademien tilldelade henne Nobelpriset och ser fram emot att läsa mer av henne.
Årets asgarv: Andra säsongen av Kärlek & Anarki var verkligen superbra, charmig, rolig och fruktansvärt sorglig samtidigt. Har dock sällan skrattat så mycket som när Sofie dreglar under ett möte. Barnsligt och jätteroligt.
Årets återseende: Jag hade avfärdat Liza Marklund, men är så otroligt glad att jag återupptäckte henne genom Polcirkeln.
Årets hatkärlek: How I met your father är verkligen inte lika bra som How I met your mother, men jag kunde ändå inte sluta titta.
Årets mamma: Abi, huvudpersonen i You be mother kämpar verkligen för att räcka till. Hennes öde berörde mig mycket.
Årets huvudperson: En oväntad favorit 2022 var boken Kan innehålla spår av Tommy Roos som verkligen har en huvudperson som fastnar.
Årets bifigur: Utan tvekan Sigges syster Majken som bara blir bättre för varje bok om Skärblacka.
Årets filmupplevelse: Typ sist på bollen, men så himla bra och obehaglig En runda till är.
Årets filmatisering: Jag såg Så jävla easy going filmatiseringen av Jenny Jägerfelds bok på Göteborg Filmfestival och den var riktigt bra.
Årets kulturella höjdpunkt: Utan tvekan årets Bokmässa som ÄNTLIGEN var tillbaka. Lika hysterisk som vanligt, men med färre toppnamn.
Årets kan-inte-släppa-den: The Pact av Sharon Bolton var riktigt spännande.
Årets debut: Nora Khalil debuterade med Yani efter att tidigare mest ägnat sig åt poesi och vilken debut det var.
Årets avslut: Att vi inte får träffa Sigge mer efter att Skärblackatrilogin är avslutad känns väldigt sorgligt. Ännu sorgligare är det att inte få träffa
Årets album: Jag lyssnade mycket på Joakim Bergs Jag fortsätter glömma. Mycket bra!
Årets låt: Enligt Spotify var det Nerina Pallots cover av Love will tear us apart och den har jag lyssnat sönder de senaste två åren. En ny låt som gör mig glad är Shut me up med Tribe Friday.
Årets citat: Lite oklart vad Johan Pehrson menade, men det här är citatet som på något sätt blivit synonymt med vår nya regering: ”När man går till val säger man en sak innan valet. Sen genomförs valet, så säger man en sak också efter valet.” Kommentar överflödig.