I ett av klassrummet jag undervisar i har vi samlat diktböcker, blandat nytt och gammalt. En poet som många elever uppskattar är Rupi Kaur som slog igenom på Instagram och senare med samlingen Milk and Honey. Mitt inlägg om den boken inleddes såhär:
Är Rupi Kaur en fantastisk poet eller en banal skribent? Är hon en stjärna eller ett skämt? Efter att ha läst Milk and honey skulle jag säga att hon är en poet med ett viktigt budskap och ett skenbart enkelt språk. Det enkla skulle kunna vara banalt, men det är för enkelt att avfärda Kaur som en skribent som inte vet vad hon gör. Jag skulle säga att hon vet exakt vad hon gör och det budskap hon förmedlar om normaliseringen av förtryck och våld i kärlekens namn är något vi alla borde lyssna till.
Kritikerna säger att Kaur är en cynisk marknadsförare av sitt punjabiska arv, men att hon egentligen inte är asiatisk nog. Damn if you do and damn if you don’t. Att ha mage att skriva om den asiatiska kvinnans situation, att utnyttja sitt eget utanförskap och ändå vara allt för västerländsk för att räknas.
enligt O, 9 oktober 2017
Jag konstaterade sedan att kritiken av Kaur blottlägger det absolut sämsta med identitetspolitiken och det står jag fast vid. Något jag upptäckt efter läsning är att hon tyvärr är en väldigt ojämn poet. Efter Milk and Honey har jag försökt att läsa The Sun and her flowers, som var okej men förblev halvläst och The Moon and her Stars som mest var poserande och rätt kass. Home Body fastnade jag dock för och tyckte riktigt mycket om. Det är när det lågmälda hon gör bäst, Rupi Kaur, det lite uppgivna och sorgliga. Det är då hon förmedlar känslor som går rätt in i hjärtat.
Home Body är indelad i olika kapitel och boken inleds med ”Mind”. Här får ångesten och depressionen ta plats, liksom en längtan efter att höra till. Därefter följer ”Heart”, ”Rest” och ”Awake”. Sorgligast är kanske hur Kaur beskriver sin svårighet att skilja sunda förhållanden från dåliga, mellan kärlek och våld, samt det faktum att man inte borde vara rädd för den man älskar. Hon skriver om hur hon för sent märker hur fel män verkar lukta sig till hennes dåliga självkänsla och utnyttjar den. Hon konstateras dock följande:
if someone doesn’t have a heart
you can’t go around
offering them yours
I kapitlet ”Rest” ligger fokus egentligen på oförmågan att vila i nuet och istället ständigt jaga produktivitet som ett mål på hur viktig och bra man är. Här tror jag att många, inte minst unga, kan få en chans att fundera över vad livet egentligen går ut på och om det verkligen är värt att riskera sin hälsa för att sträva efter mål som kanske är omöjliga att nå, som känslan av att vara tillräckligt bra. Att aldrig sitta ner och äta frukost, utan ständigt vara på språng. Ringa samtal på väg mellan två platser för att inte slösa bort tid i onödan och ständigt vara rastlös och orolig för att inte hinna tillräckligt mycket.
I kapitlet ”Awake” anas äntligen lite harmoni, lite lugn och en insikt om att inte vara ensam med sin oro och sin stress. Kaur ägnar också några dikter åt att skriva om Indien och den dubbla känsla hon har för sitt hemland. De som gått före henne och kämpat för att hon ska få leva i frihet får ta plats på raderna. Även rasism och misogyni letar sig in bland dikterna när Kaur beskriver hur utmattande det är att slåss mot fördomar, men också kritiserar hur feminism ibland handlar om att förtryckarna och översittarna fortfarande finns kvar och bara byter kön. Här tycker jag att texterna blir vassare än innan och Kaur bjuder på mer komplexitet och originalitet.
Som vanligt kombineras orden med enkla skisser och de är inte riktigt lika välgjorda som i Milk and Honey. Trots detta uppskattar jag kombinationen av ord och bild, som när den korta dikten som inleds ”I was trying to make him the one …” illustreras av en skulptör som försöker skapa den perfekta partnern.
Jag har fortfarande inte bestämt mig för om Rupi Kaur är banal eller genial, men det jag vet är att hennes dikter blir en väg in till lyriken för många unga kvinnor och det är en gärning så god som någon. Home body finns också översatt till svenska av Tove Folkesson och har då fått undertiteln ”hemma i mig”.
Om boken
Home Body av Rupi Kaur, Andrews McMeel Publishing, (2020)
Foto: Amrita Singh