Clara Törnvalls Autisterna är en bok som varit med mig länge. Jag har läst delar av den, men inte varit redo att läsa den från pärm till pärm. I helgen gjorde jag det. Mycket i den får mig att tänka på mina elever, mitt ena barn och ibland också på mig själv. Jag har inte autism, men känner igen mycket av de svårigheter som beskrivs som ljudkänsligheten, stress och ångest, behovet av struktur, förutsägbarhet och planering och inte minst rejält med egentid. Efter att ha lyssnat på Törnvall tillsammans med två författarkollegor på Bokmässan var jag helt tagen och funderade mycket på hur svårt det är att navigera sig i dagens samhälle och inte minst dagens skola.
Törnvalls bok handlar primärt om kvinnor som klarar sig för bra för att anses ha problem, men har för stora svårigheter för att leva ett riktigt bra liv. Mycket handlar om att vi har en stereotyp bild av människor med autism där dessa kvinnor inte passar in. Jag känner också igen min son i just den högfungerande delen som gör att många har svårt att tro att han har en diagnos. Törnvall skriver om hur intelligens kan kompensera för mycket, men att det tar väldigt mycket energi. Hon berättar om kvinnor som inte förstått varför vissa saker varit svåra och som inte heller fått adekvat hjälp trots att de söker sådan. Istället får de inte sällan höra att de inte kämpar tillräckligt hårt och misslyckas sedan gång på gång. De har styrkor som ofta skymmer svårigheterna. Så här säger en av kvinnorna:
Hade jag inte varit så smart skulle de kanske märkt något tidigare. Intelligens kan kompensera för så mycket. När andra uppfattar en som intellektuellt smart blir det svårt att förstå att man kan ha så mycket problem. Det går inte ihop hur någon som kan tänka bra kan misslyckas så kapitalt med saker som är lätta för alla andra.
Clara Törnvall breddar bilden av hur någon med autism är. Alla är inte män och alla är definitivt inte som huvudpersonen i Rainman. Inte heller har flickor och kvinnor med autism samma specialintressen som pojkar och män har. För länge sedan lyssnade jag till Svenny Kopp och hennes forskning kring flickor och kvinnor med neuropsykiatriska svårigheter har varit otroligt viktig. Vi får träffa kvinnor som ofta fått sin diagnos sent och som sedan förstått varför vissa saker inte fungerat för dem. Törnvall skriver också om kända kvinnor som mycket troligt hade autism och även om man kan kritisera det faktum att dessa inte hade någon diagnos och inte borde diagnostiseras efter sin död, bidrar spekulationerna till att ytterligare bredda synen på vilka som kan ha haft eller har autism. Som det är nu finns inga specifika kriterier för flickor och kvinnor som diagnostiseras, utan allt utgår ifrån en manlig norm.
Jag har som sagt läst Autisterna på ett lite annorlunda sätt. Först i små portioner och så nu i helgen i ett svep. Den väckte många tankar, gav några svar, bekräftade en del och skapade också nya frågor. Det här är en bok som många borde läsa, inte minst lärare, då vi möter de här flickorna i skolan och inte riktigt kan möta dem. Alla som har en diagnos liknar inte varandra och därför är jag glad att Clara Törnvall bidrar till att fler berättelser läggs till dem som redan finns.
Om boken
Autisterna: Om kvinnor på spektrat av Clara Törnvall, Natur & Kultur, (2021), 209 sidor
Foto: Sofia Runarsdotter