En söndagssmakbit ur Färskt vatten till blommorna

Det är söndag och dags att bjuda på en smakbit ur boken jag just precis nu läser de sista sidorna ur. Kika in på den norska bokbloggen Betraktninger för att läsa fler smakbitar.

Idag avslutas läshelgen i Varberg med en bokcirkel där vi samtalar om Färskt vatten till blommorna av Valérie Perrin. Den handlar om Violette Toussaint som är vaktmästare på en kyrkogård i en liten by i Bourgogne, men som tidigare bodde med sin man och dotter vid en järnvägsövergång där hon skötte de manuella bommarna. På kyrkogården håller hon reda på levande och döda. Citatet jag valt handlar om hur hon för samman två personer i döden, trots att de vilar i 0lika gravar.

På hennes begravningsdag, när alla hade gått därifrån, tog jag en stickling precis som man planterar ett träd samma dag som någon föds. Émilie hade planterat lavendel på Laurents grav. Jag klippte en lång stjälk av den lavendeln, skar den här och där för att hjälpa den få nya rötter, klippte av toppen och satte ner den i en flaska med hål i botten som jag fyllt med jord och lite gödsel. En månad senare hade stjälken slått rot.

Laurents lavendel skulle också bli Émilies. De skulle dela den i åratal, den gemensamma blomman, barnet till moderplantan. Jag skötte plantan hela vintern och planterade den till våren på Émilies grav. Som Barbaras sång: ”Om våren är det ljuvligt att tala om kärleken”. Än idag är Laurents och Émilies lavendelbuskar fantastiska och sprider sin doft över alla gravarna i närheten.

14 reaktioner på ”En söndagssmakbit ur Färskt vatten till blommorna”

  1. Bokföring enligt Monika

    Jag hoppas det var något som både Laurent och Émilie var okej med 🤔

  2. Jag har haft svårt för franska författare, har inte riktigt funnit mig tillrätta i de böcker jag testat. Men den här verkar ju inte så märkvärdig så den kanske skulle öppna en dörr. Tack för smakbit

    1. Nu vet jag ju inte vad det är som gör att du inte uppskattat de franska böcker du läst, men jag tycker nog att den här är väldigt fransk. Små betraktelser, udda karaktärer, mycket fokus på språket och en ganska långsam historia. Precis sådana franska böcker jag brukar tycka om.

    1. Alla var överens om att den hade fina passager. Några älskade massor. Jag tillhörde falangen ”bra, men för lång”. Inlägg kommer senare i veckan!

Kommentarer är stängda.

This website uses cookies. By continuing to use this site, you accept our use of cookies. 

Rulla till toppen