Färskt vatten till blommorna

Vi avslutade vår bokhelg i Varberg för några veckor sedan med att samtala om Färskt vatten till blommorna av Valérie Perrin, utgiven av det lilla förlaget Éditions J. förlag. Boken om Violette Toussaint, som är vaktmästare på en kyrkogård i en liten by i Bourgogne, har nått stor popularitet och de flesta av oss som läste tyckte också om den. Lite för lång tyckte många, bland dem jag, men vi var överens om att Perrin skapat ett gäng fina karaktärer.

Innan Violette Toussaint blev vaktmästare på kyrkogården var hon bomvakt mitt ute i ingenstans. Meningen var att hon och hennes man skulle turas om att gå ut och fälla upp och ner bommen för tågen, men han gjorde inte många knop. Istället var det Violet som skötte både hem, dotter och jobb. I nutiden bor hon utan både man och barn. Han har träffat någon annan och dottern ägnar sig åt trolleri på annan plats. Till sällskap har hon istället männen som arbetar på kyrkogården och de är riktiga original som för tankarna till Shakespeares komedier. Perrin beskriver dem med stor värme och det är fint att även de mest udda får en plats i samhället.

Färskt vatten till blommorna är en riktig pusselroman och inte förrän jag läst de sista sidorna har alla bitar fallit på plats. Då har alla frågor besvarats och karaktärerna hunnit bli mer komplexa än de först verkade. Till och med den rätt otrevlige före detta maken visar sig ha goda sidor. Jag önskar mig en tv-serie om Violette och de andra. Inte en film, då kommer allt att gå för snabbt och så måste den självklart vara på franska så att de udda karaktärerna får vara just det.

Det är svårt att beskriva en bok med så många trådar som det finns i Färskt vatten till blommorna, men det är lätt att konstatera att det här är en bok som mår bra av att läsa koncentrerat i långa sittningar. Att läsa en kvart här och där, som jag gjorde, är inte att rekommendera. Perrin balanserar på gränsen till att bli lite för banal och vi diskuterade de ”visdomsord” som inleder varje kapitel. Formuleringarna kommer från plaketter på gravarna och när det framgår blir det lite bättre, men det passade inte alls alla. Jag skulle dock säga att det är dumt att inte läsa för att författaren sprider citat som kan ses som plattityder, för det här är en bok som stannar kvar och verkligen var värd alla de timmar den tog att läsa.

---