Sista deltävlingen och som vanligt är det sju bidrag varav fyra tar sig vidare på något sätt i tävlingen. Några riktiga mellogiganter tävlar och det ska bli spännande att se hur de klarar sig. Jag tippar att det går okej, men det finns också några yngre förmågor som kan skrälla. Oväntat svårtippat måste jag säga och att det går så här i Malmö ikväll.
Till final
One day med Mariette av Thomas G:son, Jimmy Jansson och Mariette är ett proffsigt nummer och en låt som fastnar. Det är bara att konstatera att Thomas G:son har gjort det igen. Egentligen inte alls den sortens musik jag lyssnar på, men i det här sammanhanget är det verkligen en bra låt. Oavsett hur det går blir det här en radiohit och jag hoppas och tror att vi hör den igen i finalen.
Gorgeous med Axel Schylström av Herman Gardarfve, Malin Halvardsson, Axel Schylström och Jonas Thander är en ganska vanlig låt som vi hört tusen gånger i mello. Här tror jag dock att sångaren kommer få fler röster än låten. Han sjunger bra, han gör ett säkert framförande och han är känd för de flesta. Osäker på hur långt det räcker, men jag sticker ut hakan och tippar att det här blir kvällens skräll, vilket skiljer mig från många tippare och troligen betyder att jag är helt ute och cyklar. Det bjuder jag på.
Till semifinal
Tattoo med Loreen av Peter Boström, Moa ”Cazzi Opeia” Carlebecker, Thomas G:son, Jimmy Jansson, Loreen och Jimmy ”Joker” Thörnfeldt är Euphoria igen, fast sämre. Alla tippar att den ska gå direkt till final och artisten själv har varit enormt självsäker i förintervjuerna. Jag är faktiskt osäker på att det räcker så långt, men har å andra sidan bara sett ett kort klipp utan tillstymmelse till refräng, där Loreen ålar runt på golvet under ett tygstycke. Jag gör en chansning här och säger att det bara räcker till en semifinalplats.
Six feet under med Smash Into Pieces av Chris Adam, Per Bergquist, Joy Deb, Linnea Deb, Benjamin Jennebo, Andreas ”Giri” Lindbergh och Jimmy ”Joker” Thörnfeldt är klassisk mellohårdrock. Melodiöst och lite mesigt, men med ett framförande som vore de hårdast i stan. Gulligt, men också lite löjligt. Det är verkligen inte dåligt ska sägas, men den här sortens framförande att de märkligaste i mello tycker jag. Fejkrock som kvoteras in för breddens skull. Samtidigt brukar det finnas plats för några rockare i finalen, men jag tror att de i så fall får ta sig dit via semifinalen.
Åker ut
Where did you go med Kiana av Joy Deb, Linnea Deb och Jimmy ”Joker” Thörnfeldt är en pigg, men något tjatig låt utifrån det lilla som finns att lyssna på innan tävlingen. Kiara är bara 16 år och kom två i Talang, vilket gör att hon är känd för i alla fall de som tittar på programmet. Dit hör inte jag. Klart är att det här är en tjej som kan sjunga och som mycket troligt har en framtid inom musiken. Frågan är bara hur långt det räcker ikväll. Jag tippar att hon faller på målsnöret och missar semin, men då kan jag ha underskattat Talangs genomslagskraft.
Mera mera mera med Emil Henrohn av Emil Henrohn, Ji Nilsson, Jakob Redtzer och Marlene Strand är en svårtippad låt. För mig är Emil Hnrohn ett okänt namn, men han är stor på TikTok och har medverkat i flera musikaler. Låten doftar After Shave, humoristisk schlager på svenska framförd med extra allt, men utan drag. Jag tror att antingen Emil Henroth eller Kiara tar sig till semifinal och lägger mig röst på den senare. Skrällvarning utfärdas även här!
Edelweiss med Signe & Hjördis av Myra Granberg, Jimmy Jansson och Anderz Wrethov doftar Timotej och nej, det är inte speciellt bra. Möjligen funkar det hos den äldre publiken och de som röstade på Nordman ger nog sin röst till systrarna Bornemark. Jag tror dock att de hade behövt vara mer etablerade för att slå på riktigt. Det räcker liksom inte att vara barnbarn till Gullan Bornemark.
Kommentar efter tävlingen
Tja, jag tippade helt klart minst sagt sådär. Jag trodde att Loreen skulle missa finalen, att folk var lite trötta på henne och att en sämre version av Euphoria inte skulle gå hem. Jag hade fel. Istället gick hon till final som första låt, vilket också betyder att hon flest röster. Visst, det är proffsigt och sången imponerar, men jag tycker inte att det är speciellt bra. Kanske behövs fler lyssningar och det kommer jag att få. Men vad var det egentligen som hände på scenen under numret? Någon sprang upp på scenen och programledarna fick ”prata på”. Det gjorde de med den äran. Loreen fick alltså köra 1,5 nummer och det var nog ingen nackdel.
Smash in pieces ska ut på Europaturné och det är ju kul för dem, men vad de gör i mello förstår jag fortfarande inte. Jag vidhåller att låten inte är dåligt, men HUR löjlig är inte trummisen i mask? Svaret är väldigt. Det enda som är töntigare är att de skriker ”lidelse” innan ett framträdande. Sticker ut gör de ändå i en tävling, då man börjar bli trött på att höra samma låtskrivares låtar som låter likadant. Mot den bakgrunden är det kanske inte så konstigt att det blev en finalplats.
Kiana överraskade positivt måste jag säga. Säkrare sång än klippet visade och det är fint att se någon som är så genuint glad över att få tävla. Dessutom fick hon fira sin sextonårsdag på ett minst sagt stort sätt. Efter snabbrepriserna måste jag säga att Where did you go seglade upp som en favorit. Lite taskigt att hon fick ligga först så länge och sedan förlora finalplatsen, för så måste det ha känts. Kul ändå att hon kom till semifinal. Hon kan ha en bra chans där, tror jag för nu vet vi att de yngsta tittarna sett Talang och lägger sina röster på henne.
Mariette tävlade för femte gången och jag tippade henne vidare till final. Så blev det inte, men jag vidhåller att låten är bra i sammanhanget om än inte direkt unik. Mycket John Lundvik, men också mycket energi och en låt som jag kommer att stå ut med att höra på radio. Det är ett högt betyg. Tydligen delar jag smak med de absolut äldsta tittargrupperna. Det kan jag ta.
Axel Schylström bjuder på ännu mer John Lundvik än Mariett gör, vilket inte var lika tydligt i klippet. Just kören, som förvisso var bra, gör att det känns väldigt, väldigt mycket Lundvik. Uttalet är också lite konstlat, men rösten är bra, bättre än förväntat mig och texten kan säkert ge många tröst. Däremot är låten mycket segare än jag trodde och jag förstår att den inte tog sig till final. Det känns gjort, tyvärr.
Jag charmades faktiskt av Emil Henrohn och det förvånade mig lite. Det behövs glitter och glamour i Melodifestivalen helt klart, för var ska den annars finnas? After Dark sa jag innan jag hörde hela låten och det vidhåller jag, men lägger också in Magnus Carlsson, fast lite gladare och mer spontant lycklig över att få stå på scenen. Kvällens sötaste helt klart, näst Axel Schylströms Silje då. Lite orättvist att han kom sist tycker jag, men någon måste ju göra det. Jag hade tippat att Signe och Hjördis skulle ta jumboplatsen. De hade i alla fall veckans sämsta låt.
I Alla mot alla finns en kategori som heter ”Lever den jäveln” och hade Gullan Bornemark dykt upp hade jag nog inte vetat att hon fortfarande lever, men det gör hon utan tvekan och Hjördis spelar på sin farmors fiol på scenen. Finare och mer finstämt än vad det korta klippet visade, kanske för att versen är väldigt mycket bättre än refrängen, men helheten är verkligen inte bra. Helt ologiskt att sjunga om edelweiss dessutom, om det nu inte ska symbolisera något jag inte förstår. Men Gullan var söt, det var hon.
Det här var kvällen då SVT bjöd på en total överdos av skåningar och skånska. Jag har länge hävdat att det pågår en skånsk konspiration och att det snarare är så att Skåne kommer att ta över hela Sverige än att de kommer att förenas med Danmark, som vi brukade sjunga på typ 80-talet. Med det sagt tycker jag väldigt mycket om Farah och Jesper. Jag var också glad att se Jesse (Per Lasson) i inledningen. Att Oscar Zia dök upp som en extra hjärtröstare var lite fint och grädden på moset på den skånska triumfen. Äkta paret Marie och Jesper Rönndahl som ABBA-Agnetas hologram och någon slags Abba-wannabee var lika knäppa som de är roliga. Precis min (ganska dåliga) humor. Jag måste säga att jag är nöjd med årets programledare trots, eller tack vare, alla rätt galna och töntiga saker de tar sig för.
Jag måste väl nämna Carola också. Jag älskade Främling 1983, men jag har helt ärligt väldigt svårt får sångerskan numera. Trots detta blev även jag rörd när Bibbi Johns, programledaren från 1983, skickade en hälsning. Att det är 40 år sedan väljer jag att inte kommentera, men jo, jag kommer ihåg den där kvällen, det gör jag. Framträdandet antas rejäl hybris, men det kanske man kan kosta på sig om man är Carola. Lagom är knappast ett ord som förknippas med henne.