I Det gula skrattet av Viveka Sjögren får vi följa ett samhälle i förfall, utan att riktigt förstå vad som skett och hur det kunde ske. Vi vet bara att världen, som vi känner den, inte längre finns. I inledningen av boken träffar vi Hewa som är på flykt från ett krig. Hon träffar en man som hjälper henne att i alla fall bli varm och lite mätt. För honom berättar hon vad som hänt. Hur hon flydde och tappade bort de andra längs vägen. Vi får också ta del av hennes mammas dagböcker om hur friheten och demokratin i deras gamla hemland inskränks, hur tidningen hon arbetar på inte längre får skriva vad de vill och att de som styr inte verkar vara intresserade av att bibehålla det fria samhället.
Ännu längre in i framtiden finns Arran. Han lever i en värld där människor bor i kupoler och ska göra sitt första uppdrag i den stora saneringen av den yttre världen som förstörts totalt av klimatförändringar. De två ungdomarnas öde kopplas samman till en skrämmande berättelse om ett lands långsamma förändring till något oigenkännligt. Varje liten förändring i sig går att acceptera och när någon väl protesterar är det försent.
Det är mycket som är bra med Det gula skrattet och mest tycker jag om berättelsen om Hewa och hade gärna velat veta mer om vad som egentligen hände. Detsamma gäller egentligen berättelsen om Arran som känns allt för kort. Samtidigt är det Sjögrens fragmentariska stil som gör boken så annorlunda. För målgruppen känns den dock ganska svår. Bra, men komplicerad.
Om boken
Det gula skrattet av Viveka Sjögren, Bokförlaget Opal, (2022), 12.15 år, 210 sidor