Förväntningarna var skyhöga på den australiensiska serien Wellmania, vars första säsong nyss släpptes på Netflix. Dels absolut älskar jag huvudrollsinnehavaren Celeste Barber och så har jag en förkärlek för allt (eller i alla fall mycket) som har med Australien att göra. Just tv-serierna brukar på ett fint sätt blanda humor och allvar. Efter ett första avsnitt som kändes lite för hysterisk, infriades förväntningarna med råge. Vi får träffa matskribenten Liv som bor i New York och åker hem till sin bästa väns födelsedag. Alltid sen, alltid lite för mycket och lite för full, lyckas hon festa loss rejält och bland annat göra sönder ett glasbord. Tanken är att hon efter festen snabbt ska återvända till New York, där drömjobbet som domare i ett matlagningsprogram väntar, för att återvända igen i tid till sin brors bröllop. Riktigt så blir det inte. Istället får Liv en smärre kollaps, tappar bort sitt greencard och tvingas stanna i hemlandet. Kraven för att få ett nytt inresetillstånd till USA beviljat är att hon förbättrar sitt hälsotillstånd avsevärt.
Trots den lite krystade historien utvecklas Wellmania till en riktigt fin tv-serie. Jag tycker om skildringen av vänskapen mellan Liv och vännen Amy (spelad av JJ Fong) och hur de korta tillbakablickarna gör att vi förstår varför de är vänner, trots att de själva börjar fundera över anledningen. Amys krisande äktenskap skildras på ett så mycket mer realistiskt sätt än vad som är vanligt i såväl amerikanska som brittiska serier och kanske är det humorn som gör att budskapet verkligen går fram. Våra liv förändras och vi med dem, vilket betyder att detsamma sker även med andra runt oss. Det är därför vi behöver lära känna varandra om och om igen.
För Liv gäller detsamma hennes förhållande till sin bror och sin mamma. De lever krav i en annan tid och behandlar varandra därefter. Liv tycker att mamman favoriseras sin son och hennes bror tycker istället att Liv är egoistisk och alltid vill vara i centrum. Klassisk konflikt alltså, men skildrad på ett annorlunda sätt. Mycket handlar om att Celeste Barber är fantastisk i rollen som Liv, en karaktär som verkligen är skitjobbig och underbar på samma gång. Lillbrorsan Gaz, spelad av Lachlan Buchanan, är också en komplex person trots att han först framstår som en superytlig idiot.
Det jag tycker mest om med Wellmania är just kombinationen av svart humor och allvar. Ibland blir Liz så pinsam att en gigantisk skämskudde behövs och i vissa scener blir humorn en aning plump, men mest av allt får vi verkligen lära känna ett gäng karaktärer som behöver ifrågasätta såväl sig själva som sina relationer och som inte alltid lyckas eftersom de är mänskliga. Jag rekommenderar en stund framför tv:n i påsk och hoppas på en andra säsong väldigt snart. Tills dess ska jag undersöka författaren Bridgid Delaney, vars bok Wellmania ligger till grund för tv-serien.
Om tv-serien
Wellmania säsong 1 bestående av 8 avsnitt, (2023)
Skapad av Brigid Delaney (som skrivit manus) och Benjamin Law