Dags för ett inlägg i serien Boknostalgi. Denna gång är det (självklart) en gul bok som står i centrum. Erlend Loe har länge varit en favorit, även om det var länge sedan jag läste något av honom. Naiv. Super läste jag på en parkbänk i Slottsskogen och jag minns att jag skrattade pinsamt högt vid flera tillfällen. Det är verkligen något speciellt med Loes absurda och underfundiga humor.
När jag läste Naiv. Super var jag i samma ålder som den namnlöse huvudpersonen som får en rejäl 25-årskris, vilket säkert bidrog till att jag tyckte så mycket om boken. Jag överlevde min kris utan att köpa bultbräda och inte drog jag till New York, men väl på en halvårsresa till Australien, Nya Zeeland och Sydostasien. Nu är jag ungefär dubbelt så gammal och nästa kris lär väl dyka upp vad det lider. Kanske dags att lokalisera barnens gamla bultbräda för att vara redo.
gillar Loes humor
Jag också! Härligt torr!