Visst är det trevligt att prata om böcker man läst med goda vänner men vad gör man när man bor i olika delar av landet? Man konfererar i text förstås!
På vår gemensamma och avsomnade blogg Kulturkollo hade vi ett återkommande inslag där vi samtalade via text och nu är det dags igen. Boken vi läst är Sara Paborns Svartstick, och vi pratar ganska ingående om romanen. Vill man inte veta för mycket om innehållet så kan man spara vår text till efter den egna läsningen.
Ulrica: Oj, vad jag tyckte om den här boken! Jag hade tur och kunde läsa den under en ganska sammanhängande period och när jag inte läste riktigt längtade jag tillbaka till berättelsen. Så härligt!
Linda: Det var mycket jag tyckte om med boken och jag fastnade för karaktärerna. Jag blev dock inte riktigt färdig med dem och för ovanlighetens skull önskade jag mig en tjockare bok.
Anna: Jag funderade mycket på karaktärerna. De tre kvinnorna Paula, Gunni och Anita. De tre representerar var sin kvinnogeneration och jag kunde känna igen både mig själv och mina äldre släktingar i dem. Just kvinnor som Anita, kvinnor som i drömmen om ett annat liv blivit gravida som ogifta och hur det förändrat hela deras syn på livet kan jag känna mycket för. Anitas sätt att leva vidare sitt liv har vi idag kanske svårt att förstå, hennes krav på dottern Gunni tycker jag också skildras mycket pricksäkert. Anita är inte en karaktär som är lätt att tycka om, var det någon av de tre kvinnorna som ni fattade tycke för?
Ulrica: Gunni är den som jag fastnar mest för. Jag känner mycket för henne och hennes vilja att vara till lags och hennes stora längtan efter kärlek.
Linda: Jag fastnade nog mest för Paula ändå. Hur hon trasslar in sig i omöjliga situationer och försöker fly genom att åka iväg på kurs, trots att hon egentligen inte är intresserad av själva kursen. Hon vill bara bort. Sedan tyckte jag faktiskt om Anita. Hon är naiv och ganska självupptagen, men jag blev berörd av hennes längtan efter ett mer spännande liv.
Anna: Svartstick! Jag var tvungen att googla det vackra handarbetet som verkar vara så typiskt för Dalarna. Uppvuxen som jag är med broderi runt mig så var det lite kul att läsa en roman där den typiskt kvinnliga sysslan spelar roll för handlingen. Tänk så mycket hantverk och kreativitet som broderi gett utlopp för genom åren. Det är ju liksom inte alls nyttigt utan bara till för att vara vackert! Jag skulle gärna vilja lära mig brodera men jag är omöjligt fumlig. Jag skulle inte, likt Paula, ge mig på att gå en kurs. Nu är ju Paula inte riktigt intresserad av hantverket, mer flykten från verkligheten och just det där att koncentrera sig på något annat än vardagen är ju så härligt.
Ulrica: Jag är tyvärr hopplöst ohändig, men precis som du, fascinerad av hantverk. Jag är djupt imponerad av de som har förmågan att skapa med händerna.
Linda: Totalt ohändig även jag, men handarbete ligger ju i tiden. Ingen slump att det är just en sådan kurs som Paula hamnar på, men hon verkar å andra sidan ha testat det mesta. Lite kul hur hon skapar en identitet som händig, när hon knappt deltar på kurserna.
Ulrica: Jag gillade verkligen skildringen av kurslivet och kursdeltagarna. Ni har jag inte varit på någon hantverkskurs, men jag har besökt några kursgårdar och jag tycker att författaren fångar tillvaron och människorna där mitt i prick! Vissa tydliga typer skildras, men inte elakt utan varmhjärtat.
Linda: Jag håller med om att skildringen av kursdeltagarna är charmig. Jag gillade kanske ännu mer beskrivningen av den fantastiska, nya affären i byn där Anita börjar arbeta. Det finns en sådan hoppfullhet i det nya, som att allt är möjligt. Även Anita själv har den känslan, vilket kanske inte är konstigt med tanke på att hon har hela livet framför sig.
Anna: Ja, kanske är det just skildringen av framtidstron som gjorde att jag fastnade mycket för Anitas berättelse, den där tanken på att både samhället och alla som lever i det kommer att leva ett annorlunda och liv än sina föräldrar. Den känslan är förlorad för både Gunni och Paula.
Ulrica: Ja, vilket intressant perspektiv. Jag tänkte inte så mycket på det när jag läste, men visst är det är en brytningstid och att det finns en stor framtidstro i den delen som handlar om Anita.
Linda: Svartstick är kvinnornas bok, men det rör sig några män i bakgrunden. Bengt och de som arbetar i mataffären, Gunnis pappa och Paulas man. Här får vi veta ännu mindre och just Gunnis pappa blir jag nyfiken på.
Anna: Ja, det är en man som bara skymtar, han verkar ha varit en både omtänksam och kärleksfull man. Man kan ju inte bli annat än förbannad på Bengt, hur är mannen funtad egentligen? Bilden blir något mer nyanserad med tiden men överhuvudtaget så är männen i den här boken närmast skuggfigurer. Kanske är det en poäng med det?
Vi som pratat är jag, Linda som bloggar här på Enligt O, Ulrica som bloggar på Västmanländskans bokblogg och Anna som bloggar på Och dagarna går …