När Mia ringer till Sara och berättar att hon gjort något oförlåtligt vet Sara inte riktigt hur hon ska reagera. Hon tänker på alla gånger hon hört Mias röst, på allt de upplevt tillsammans och hör sig själv lova att hon alltid kommer att vara Mias bästa vän, vad som än händer.
Vi förflyttas tillbaka till 80-talet då Sara och Mia var barn i miljonprojektsområdet Öxnehaga i Huskvarna. I området där husen är gråa med trappor i betong och gårdarna röda blå, gröna och gula. Mia är den som är mest framåt, medan Sara mest hänger på. Samtidigt är Sara den som älskar höjder och faror mest. Där är det istället Mia som tvekar. Det är hos Mia de hänger mest, trots att hennes syster Katta mest svär över dem. I Mias föräldrars vattensäng berättar de hemligheter för varandra, som vänner gör.
Vännerna är på väg att lämna barndomen bakom sig och Mias tolvårskalas, förlåt party, blir ännu ett steg mot tonåren. Mias mamma har hyrt skolans gympasal för pengarna som blev över efter vattensängsköpet. Sara hjälper Mia att göra inbjudningskorten och alla blir bjudna, utom Arkan. Han har nämligen retat Sara för att hon inte har någon pappa och självklart är Mia en lojal vän och straffar Arkan.
Sara bor med sin mamma och sin bror Andreas. Någon pappa har hon inte, men när fröken i skolan ber dem skriva om sin familj, berättar Sara om sin pappa skådespelaren som tyvärr är bortrest på grund av jobbet och fröken berömmer hennes fantastiska språk. När hon vill tala med Saras mamma om den fina berättelsen försöker Sara avleda henne.
Den både Sara och Mia är avundsjuk på är Hanna L. Hon åker på semester till, har en egen hamster och bor i ett gigantiskt hus. Hanna L och Arkan finna i utkanten av vännernas liv, men blir ändå betydelsefulla av olika skäl. Jag påminns om vad som var viktigt på mellan- och högstadiet och hur svårt det var att på något sätt vara annorlunda. Vi tänkte inte på då att alla faktiskt var annorlunda, utan drömmen var att ha en precis likadan vinterjacka från Mats sport som alla andra.
Ibland tar oss Anna Agrell tillbaka till nutiden och de vuxna vännerna som egentligen tappat kontakten. De delarna fyller absolut en funktion, men det är i dåtid som Sweet Dreams Öxnehaga blir något utöver det vanliga. Jag förflyttas till den tid då jag själv var ungefär jämngammal med dem. De fyller 12 år 1988 och då var jag 14. Vi var tidiga med att skaffa videobandspelare då min farbror arbetade i en radio- och tv-affär och redan i början av 80-talet kom pappa hem med en toppmatad VHS-spelare. Just alla tidsmarkörer gör Agrells bok extra rolig att läsa. Sweet Dreams Öxnehage är en fin beskrivning av vänskap och det ganska kämpiga livet som snart tonåring. Jag gillar verkligen blandningen av svärta och underhållning.
Om boken
Sweet Dreams Öxnehaga av Anna Agrell, Historiska Media, (2023), 272 sidor