Mattias Edvardssons bok Lova mig tystnad börjar någonstans i mitten, närmare slutet än början beroende på hur långt tillbaka man tänker att den börjar. Vi tas med till Trellborg där föräldrar bott sedan de var barn och där deras barn nu är tonåringar. Det är bara ett barn som inte längre finns och svaren på vad som hände är det som driver handlingen framåt.
Amanda är dotter till Jari och Maria och syster till Isabella. Hon var också flickvän till Niko och det är han som blir anklagad för hennes död. Det är inte meningen att tonåringar ska dö och inte heller att de ska häktas misstänkta för mord. Föräldrar ska varken behöva begrava ett barn eller följa dess rättegång. Ändå är det precis vad som händer. Amanda dör och Niko, son till Sasho och Linda, står anklagad för att ha skjutit henne med Jaris jaktgevär.
Berättelsen om några människor i Trelleborg, de som är tonåringar och de som varit det, läggs ut framför oss som ett pussel. Edvardsson hoppar skickligt i tiden och vi får lära känna karaktärerna lika mycket som staden. En småstad där ditt förflutna aldrig kan suddas ut. Vi vet från början att någon hemskt har hänt, men det dröjer länge innan vi får veta hur och varför. För att få veta det läser jag snabbt, snabbt och hinner bli förtjust i Amanda, offret som är mer komplex än vad många förstår. Allt kretsar runt henne och ingenting är som det verkar.
Skildringarna av tonåringarna är fina. Förutom Amanda finns hennes syster Isabella, den äldre som lyckas med absolut allt hon tar sig för. Hennes pojkvän Sixen är som en del av familjen och uppskattas av både Jari och Maria. Han är inte alls som Niko som har en pappa som Jari aldrig tyckt om och en mamma som inte kom längre än till ICA. Att det finns en lyckad och en mindre lyckad dotter i familjen är ingenting som varken Jari eller Maria skulle säga högt, men det är en sanning, i alla fall för Amanda och i alla fall när det är hon som berättar. Flera röster ger flera olika perspektiv och en persons sanning är inte sann för alla andra.
Greppet att låta föräldrarna få sin berättelse gör det hela mer komplext. Vi får följa dem när de faller tillbaka i de roller de hade som tonåringar och när de är de vuxna de har blivit. För varje kapitel får vi mer information om både de vuxna och deras barn och det är spännande in i det sista. Lova mig tystnad är dock mer än en spännande bok. Det är en berättelse om småstadens påverkan på sina invånare och de normer som är ytterst svåra att bryta. Framför allt är det kanske berättelsen om en tragedi och hur alla i staden påverkas av den. Kombinationen av viskandet bakom någons rygg och den totala avsaknaden av kommunikation, gör ibland livet svårt att leva, även om det på ytan är bra. Jag tycker mycket om Edvardssons sätt att skriva, där vi hålls på halster länge innan den sista pusselbiten läggs, som får oss att se hela bilden. Det enda jag önskar är att få stanna lite längre vid denna lilla, men så viktiga bit, för att verkligen förstå vad som egentligen hände den där natten som blev Amandas sista.
Om boken
Lova mig tystnad av Mattias Edvardsson, Bokförlaget Forum, (2023), 370 sidor
Foto: Jeffery Richt