Idag är det tre år sedan min pappa dog, men längre sedan han försvann. De senaste veckorna har jag hamnat i fler situationer där jag verkligen saknat honom, men också sådana där jag insett vad han gav mig. Saknaden är inte logisk och även om någon annan kunde svara och jag själv kunnat räkna ut det kom tårarna när jag funderade över en sak med deklarationen och inte kunde ringa pappa. De sista åren han levde skulle han inte ha kunnat svara. Ett av de sista samtalen jag hade med honom var när jag förklarade att det konstiga kortet han fått på posten var ett betalkort som han kunde handla om han ville köpa kläder på det lokala köpcentrat.
Min pappa var en ganska traditionell man och ställde höga krav både på sig själv och sin omgivning. Jag känner igen mig i det och tar mig an uppgifter på samma sätt som han gjorde. Det finns inget annat alternativ än att lösa ett uppdrag på ett bra sätt, vilket är en styrka men också en svaghet. Även om min pappa aldrig skulle definiera sig som feminist, snarare hade han blivit förbannad om någon andats att han skulle ha sådana tendenser, uppfostrades jag att ta plats och stå upp för mig själv. Jag lärde mig att ärlighet varar längst och att rädslan för en konflikts följder aldrig får stå i vägen för behovet av att säga sanningen. Jag lärde mig att stå upp för andra och säga det som behöver sägas även om det i förlängningen kanske innebär en försämring för mig själv. ”Det är inget att be för”, sa pappa när han skulle göra något lite jobbigt och så gjorde han det. Ibland handlade det om något så enkelt som att hoppa i det lite för kalla vattnet i sjön, men andra gånger om något mycket mer krävande. Den senaste tiden har jag hört pappas röst inom mig när jag vågat säga ifrån även om det varit både jobbigt och obekvämt.
Min pappa drabbades av alzheimers och oron för att själv drabbas kommer troligen att prägla mitt liv framöver. De senaste åren har en rad böcker om sjukdomen släppts, men jag drar mig för att läsa. Jag påbörjade Annie Reutenskölds fina När du dör ska jag vara nära som handlar om hur hennes mamma drabbas av alzheimers. Även nyblivna akademiledamoten Anna-Karin Palm har skrivit om sin mamma i Jag skriver över sitt ansikte. Någon gång ska jag läsa, men inte riktigt ännu. Kanske är Hedvig Söderbergs bok När hjärnan sviker bra att börja med.
Idag möter jag upp min syster vid pappas grav och tänker lite extra på hur lik jag är honom och hur mycket hans syn på livet påverkat mig. Likheten blir förresten större varje gång jag ser mig själv i spegeln eller på bild och det är nästan lite läskigt. Jag ser honom också i mina söner, som både delar hans goda egenskaper och den enorma noggrannhet och långsamhet som inte sällan ledde till irritation.
Pingback: Att sakna en pappa - Bokfeed
Pingback: Att sakna en pappa - Bloggfeed
Vad fint du skriver ♥️
Saknad är speciellt, och en viktig del på något sätt.
Saknaden finns där, jag vet ❤️
Min far drabbades av samma sjukdom & kände inte alls igen mig & min familj. Trots det är nästan 30 år sedan, så gör det ont. Han som lärde mig läsa & alltid läste för & med mig. En tradition som jag fört vidare till min son & vi båda ännu älskar.
En bok som jag läste innan det hände & som påverkade mig djupt är Maj Fant – Bli mamma till sin mamma. Vet inte om den ännu finns att få tag på, men kanske något bibliotek du kan beställa den ifrån om det är av intresse.
Ps. Ännu har jag klarat mig, trots jag är + 60. Däremot ärvt min mors dåliga gener. Håll tummarna för mig nästa fredag, ny hjärtoperation & jag börjar bli lite nervös.
Va rädd om dig & de dina 😀
Det är verkligen som att mista någon två gånger. Först personen som varit och sedan den som blev. Håller alla tummar!
Fint skrivet. Min far var feminist utan att veta det, han pratade alltid om vikten av utbildning, viktigt för flickor ha utbildning innan giftermål. Han köpte samma julklappar både till mig och min bror, bilar, meccano… inte medvetet, men han visste nog inte så mycket om barn… Han lärde mig laga el-saker i affären, det var ovanligt för flickor på den tiden.
alzheimers hade han, men vi träffades sällan, han flyttade tillbaka till Finland, blev 90 år
Jag har läst Nina Gunkes bok om sin alzheimer och sett tv-programmet. Min mormor drabbades av demens på 70-talet, vet inte om man ens utredde vilken demenstyp det handlade om. Jag kommer att läsa flera böcker, jag känner ändå att kunskap är makt, visst kan det kännas oroande också, men tror att jag då begriper att söka hjälp i tid om jag märker symptom.
Tack för dina fina boktips, alltid ett nöje att läsa
De flesta har flera demenssjukdomar samtidigt. Pappa hade alzheimers, men också vaskulär demens och den gav kanske de största personlighetsförändringarna. Egentligen är det ganska ovanligt att just alzheimers ärvs, det som kallas familjär alzheimers utgör en väldigt liten del av fallen, men oron finns där ändå. Tror som du att det egentligen är bra att läsa på.