Ibland är tv-serier något riktigt speciellt, då du får lov att följa karaktärer som är ganska så fina från början och som utvecklas rejält under seriens gång. Somebody somewhere är en sådan serie och karaktärerna är verkligen helt otroliga. Udda, lite knäppa och inte alltid så lätta att tycka om, men mänskliga och smått fantastiska ändå. Lite som att bröderna Cohen skulle bli lågmälda och satsa på dramaserier.
Huvudpersonen Sam (Bridget Everett) har tillfälligt flyttat hem till Manhattan, Kansas efter sin systers död. Hennes föräldrar finns där, liksom hennes andra syster, men någon lycklig familjeåterförening är det inte tal om. Alls. Sam sover i en soffa och jobbar som provrättare. Livet är rätt tråkigt, men samtidigt vet hon inte riktigt vad hon vill göra istället. Så träffar hon en gammal bekant på jobbet. Eller rättare sagt, han pratar med henne och hon har glömt honom. Joel (Jeff Hiller) sjöng i kören där Sam var stjärnan och även om Sam tycker att han är något av en tönt börjar de umgås.
Det visar sig att Joel driver en svartklubb i kyrkans lokaler, en queer värld där alla kan vara sig själva. Han bjuder dit Sam och för första gången på länge sjunger hon inför publik. Där och då händer något med henne och hon inser att det fanns en annan Sam, finns en annan Sam, som vågar ta plats. Med Joel som vän träffar hon nya vänner och vilket osannolikt gäng de är. Förutom Joel (som jag absolut älskar) tycker jag mycket om Fred Rococo (spelad av Murray Hill) professor och trans.
Somebody somewhere är en serie att älska. Egentligen händer det inte så mycket, då det är karaktärerna som är grejen, men att följa dem är något speciellt. Nu ska jag se säsong 2 och jag är glad över att HBO redan beställt en tredje säsong. Jag hoppas att serieskaparna vågar behålla det låga tempot och lita på att det funkar alldeles utmärkt att göra en serie utan spektakulära händelser, utan lita på att karaktärerna är just det istället.
